Aftonbladet – 12 oktober 1858, sida 3

någon ännan anledning till missbelåtenhet, än att han vid uppgifoa tillfället visat lättja, och att, om det vore sant hvad Wibom berättat, kaptenen ej skulle hafva underlåtit anföra att Isberg vid det åtalade tillfället i Samarang varit näsvis och våldfört sig å kaptenen. Domstolens ordförande frågade härefter Wibom om han talat sanning, hvilken fråga han med ja besvarade. De begge badareeleverna Alm och bngren berättade, att 3 af sjömännen, Holmström, Hellman och Lefverin, en dag förliden sommar varit inne å rakstugan för att låta raka sig och talat sinsemellan om Brogrenska målet och att de skulle gå upp i poliskammaren för att vittoa. Derunder skulle : olmström hafva yttrat: att Isberg lefvat oordentligt e ter hemkomsten samt påföljande vinter varit ute och åkt skridsko och i fyllan lagt sig att sofva på sen. I anledning hvaraf Hellman förklarat, att om Holmström berättade något sådant, så skulle han så honom till jorden; och hade Holmström några dagar derefter äter besökt rakstugan och då yttrat, at ej vågade tala sanningen, emedan de andra sjömännen då skulle slå ihjel honoma. Hr Carlstedt hemstälde, huruvida det vore med laga rättegångsordning förenligt att prat och sqval erhistorier å en rakswuga skulle få fylla de ändå nog vidlyftiga protokollen, samt anmärkte vidare, att det redan vore styrkt i målet, det Isberg vid hemkomsten från sjöresan med kapten Brogren var så sjuk af bröstlidande, att han knappast kunde stå på benen, äfvensom att han påföljde vinter legat till sängs i svårt bröstlidande och aflidit i början af Januari månad samt följaktligen ej kunnat vara ute och ligga på isen. Wibom berättade, att bland annan omvårdnad, som kapten Brogren egnat åt gossen Isberg, hade han köpt denne nödiga sjökläder, på det han icke skulle förkyla sig. Häruti instämde kapten Brogren, under förklarande, att Isberg vid utgåendet varit högst illa utrustad. Tullinspektoren Isberg invände derpå, att han vid utresan öfverenskommit med kapten Brogren att i Helsingör, hvarest sjökläder både till billigare pris och af lämpligare beskaffenhet finnas att tillgå, förse gossen Isberg med det behöfliga, och hvilket hr Isberg åtagit sig att liqvidera. Vid hemkomsten hade kapten Brogren af isberg uppburit hvad han hade att fordra för gjorda utgifter för sonens räkning. På denna förklaring hade Brogren nu intet genmäle att göra. Kapten Brogren inlemnade ett af notarius publicus bevittnadt intyg af kapten Silfversparre, förande briggen Mary, och hvilket, utfärdadt några dagar före Silfversparres afresa, i likhet med de båda badareelevernes vittnesmål, utgick på att förringa Verkan af de förut aflagda vittnesmålen. Målet uppsköts för protokollsjustering till nästa måndag kl. 10 f. m., och anhöll hr Carlstedt, under åberopande af hvad han emot Wiboms vittnesmål anmärkt, att W. måtte blifva förständigad infinna sig hos vederbörande pastor för att erhålla undervisning om vittnesedens helgd och betydelse samt vådan af mened; i anledning hvaraf Wibom ålades att nästa gång medhafva sitt prestbetyg. — Sedan öfverståthållareembetet genom nyligen utfärdad kungörelse förbjudit liks jordande å Kungsholms kyrkogård, har nämde församlings kyrkoråd vägrat lasarettsdirektionen att å begrafningsplatsen utom Kungsholms tull, för hvilken församlingen betalar tomtören, få derstädes begrafva lik efter dem, som aflida å Serafimerlasarettet. Sedan till traktens poliskommissarie anmälan härom gjorts äfvensom att flera lik, redan 5 å 6 dygn gamla, icke, i brist å begrafningsplats, kunnat från lasarettet afföras och till jord befordras, så var i dag, på öfverståthållareembetets befallning, kyrkorådet i Kungsholms församling inkalladt till poliskammaren. Såsom ombud för kyrkorådet: instälde sig notarien Fogelström, och såsom ombud för lasarettsdirektionen assessor Almqvist. Sedan notarien Fogelström sökt styrka församlingens rättighet att disponera öfver kyrkogården utom Kungsholms tull samt som orsak till dess vägran anfört, att möjligen församlingen icke skulle få plats att derstädes begrafva egna lik, så förständigades Kungsholms kyrkoråd att vid vite af 100 rdr tillåta lasarettsdirektionen att tillsvidare fortfarande uti nämde begrafningsplats begrafva dem, hvilka aflida å lasarettet. Mot detta beslut anmälde hr Fogelström missnöje och erhöll besvärshänvisning. KENTA ARSA