Aftonbladet – 11 oktober 1858, sida 2

tuella uppfostran hön gaf min syster. Jag betraktade min mors uppfostringsmetod som den vanliga och tänkte, att då flickorna icke ega en bror, liksom Albertine, hvilken på lediga stunder bibringar dem litet begrepp om sann bildning, huru okunniga och andeligen råa måste de icke i sjelfva verket vara med alla sina talanger! Summan häraf var, att jag ansåg qvinnorna såsom grannlåtsdockor med tomma hjernor. — Då kom ni och lärde mig att det gifs qvinnor, så intellektuelt öfverlägsna, begåfvade med så mycket snille, en så verklig bildning, att de stå högt öfver oss, ätt-vismed förödmjukelse måste erkänna, att vi i många fall äro dem underlägsna. Detta, Hagar, var en verklig förödmjukelse för min allt uppslukande egenkärlek. Ni blef snart det föremål, som uteslutande sysselsatte mina tankar. Ni beherrskade min själ och ni intog mitt hjerta. Den vänskap jag utbad mig af er var endast en täckmantel, hvaruhder varmare känslor dolde sig, utan att jag ens gjorde mig reda derför. En dag vaknade jag upp ur min förvillelse, och mitt hjerta sade mig, att er vänskap var alldeles för litet för mig. Veckor och dagar. hafva -förgått, utan att jag egt mod att säga åt er: Hagar, jag älskar er med hela styrkan af min energiska själ, med hela beständigheten af min farta karakter, — Jag skall aldrig upphöra att älska er, ni skall, ehvad edert hjerta än må känna för mig, blifva det enda föremålet för min kärlek. Hög mig, Hagar, hvad eger jag att hoppas? Hvad svar-gifver mig erthjerta ? Hagars kinder Hade glödt under det-han talade, men då hanslutade, blefvo de död:bleka, Hon fästade sitta stora ögon på Honom med ett sorgset och allvarligt uttryck, sägande: : Hvad svar mitt hjerta än gåfve or, Albert,