Aftonbladet – 11 oktober 1858, sida 2

träda såsom sjelfstindigt parti. Icke he finnes Hågon utsigt till att något nytt partijs är för handen, som kunde vara lämpligt att intaga de andras plats. Vi hafva kommit till den farliga punkt, som inträder i hvarje folks historia, hvilkot fullständigt genomgår sin utvecklingsbana, iemligen då de rivaliserande intressen, hvilka förut åstadkommit jem;igt, förlorat största delen af sin motståndskraft, !: och då den, hvilken betraktar det som en olycka att makten missbrukas, likgiltigt från hvilket håll missbruken komma, zer sig om efter nya stödjepunkter, under misströstan om att de gamla äro tillräckliga. Det är. en fråga, som 1 hvarje fritt land oupphörligt uppdyker under den politiska diskussionen, nemligen om det är gagneligt eller: skadligt för ett land, att der finnas politiska l: partier... Å ena sidan påstås, att partistriden är ett alldeles nödvändigt och oundgängligt element uti det offentliga lifvet, ett nödvän-: digt vilkor för rörelse och framåtskridande; å andra sidan att den är ett absolut ondt, ls ett medel att sätta dåliga lidelser i rörelse, på sanningens och rättvisans bekostnad. Det törefaller oss som om hvarken den ena eller den andra af dessa uppfattningar är ovilkorligt riktig. Partiväsendet och partistyrelsen är ett stadrum, som skall genomgås i de fria j. staterna, ett öfvergångstillstånd, som upphö-1: rer, när utvecklingen skridit vidare framåt. Likasom det uti ett mindre utveckladt civilisationsstadium hufvudsakligen är afstånden, ovinsernas inbördes isolerade beskaffenhet och kommunikationernas besvärlighet som förhindra styrelsen i staten från att missbruka sitt herravälde, likaså ser mai, vid ett något mera framskridet utvecklingsstadium, att skiljaktigheten mellan stånden inbördes, den verkliga eller inbillade skiljaktigheten uti intressen, utför samma tjenst. Men äfven detta uppörerefterhand. Det är då vägen jemnas för äregiriga försök, hvilkas utgång vanligtvis är, att staten hemfaller antingen under den absoluta monarkien eller under tyranniet i den äldre bemärkelsen af detta ord. Det är detta, som uti hvarje fristat hvarje välsinnad borgares sträfvande bör gå ut på att förhindra. Men det sorgliga och olyckliga är, att under samma förhållande vanligtvis inträder en så hög grad af sofglöshet och likgiltighet, att medborgrarnes uppmärksamhet snarare kan riktas på allt annat; än på statens ärender. Ty menniskorna äre. nu en gång så beskaffade, att det; som. icke omedelbart knyter sig till. deras intressen; för de flesta af dem icke heller har något intresse. Det enda medel, hvarigenom skeppsbrott kan undvikas, är om det: kan lyckas att bilda ett parti isen högre och ädlare mening än den sedvanliga, en samling män — vore det än jemförligtvis få — som äro uppriktiga i sin kärlek till friheten och oegennyttiga nog att åsidosätta sina egna personliga intressen för statens bästa. Här gäller det måhända mera än någonsin att enighet -gifver styrka; ty det finnes intet som fastare förenar menniskorna än en gemensam öfvertygelse, när den är sann och uppriktig, och intet, som är bättre egnadt att upplysa om de rätta medlen än gemensam öfverläggning mellan män, som äro ense om målet... Och visserligen må, så vidt ett sådant sträfvande lyckas, det tillstånd, som då uppnås, anses för det lyckligaste som en stat kan uppnå. Den enskilte kan intet uträtta, så länge han står ensam; gemensamt med massan kan han uträtta mycket ondt, gemensamt med män, som äro förenade med honom genom lika åsigter och verka för samma ideer, blifverallt. det onda, som han kan uträtta, paralyseradt och allt det geda befrämjadt. Genom; de forskningar, som blifvit anstälda för att utröna hvilken statsförfattning som är den bästa, har man kommit till det resultat, och detta visserligen med rätta, att den bästa stat är den, der de bästa män regera. Men den sanning, som ligger så oändligt nära, ha dock skarpsinniga tänkare åsidosatt, nemligen att, di friheten är ett nödvändigt vilkor för att krafterna skola komma till utveckling, så är den följaktligen äfven det enda medlet att framkalla de bästa krafterna. Af alla. hittills kända regeringsformer finns ingen, som kommer detta ideal närmare, än det såkallade parlamentariska systemet, sådant som detta genom praxis har utvecklat sig i England, hvarest regeringen sammansättes af män, som frivilligt slutat sig tillsamman om. vissa politiska meningar och grundsatser och som gifva plats åt andra, när deras åsigt icke längre röner medhåll hos -deras upplysta medborgare. Det bästa sättet att sammansätta en regering är således icke någon ny konst, som skall uppfinnas; den är redan för längesedan uppfunnen och i fullt bruk hos verldens mäktigaste och politiskt dugligaste folk. Denna bana har man hos oss hittills ej velat beträda; och när man icke vill en sak, så är det lätt att hitta på argumenter för att den ej skall kunna gå an. Det är vår öfvertygelse, att de skäl, man anfört mot en sådan ordning, icke äro annatän skenskäl, och att hvarken uti vårt borgerliga. tillstånd eller vår förfättnings princiber. finnes något. hinder mot-:att tillegna oss det engelska regeringssystemet i dess grunddrag; afpassadt efter våra förhållanden. Dertill fordras att statsråden få Atillträde till Storthinget, antingen såsom valde representanter eller: i egenskap af regeringens. medlemmar; samt att den bestämmelse i grundlagen upphäfves, enligt hvilken storfhingsinänicke få: väljas utom det distrikt, hvaruti de äre bosatta, och intet vidare. Vi af dem är mäktigt nog för att längre KR erje l 1 q i ; I ; l 1 i l