Aftonbladet – 11 oktober 1858, sida 2

ovilkorligen utfalla till er egen nackdel; ehuru naturen begåfvat er med ovanliga själsgåfvor. Ni misstager er; det var min egen far och er jag hade att tacka för det nederlag min egenkärlek led. Min vän, er far borde ni likväl hafva känt tillräckligt väl förut. Så hade det bort vara, men så var icke förhållandet. Jag har såsom-barn aldrig varit i någon annan beröring med honom än att helsa på honom vid middagarne och någon gång besvara en eller, annan fråga han gjorde mig. För öfrigt ansågo vihonom som en tok, den der icke kunde handla förståndigt utan att ledas af vår mör. — Som yngling. skötte jag mina studier, var litet eller intet i hemmet, utan låg i Upsala-året om. — Såsom -man kände jag nästan något liknande förakt för min far och hans svaga, viljelösa karakter, och då jag slutligen såg att min mor och jag skulle komma i svåra strider om mitt oberoende, beslöt jag försöka närma mig honom och om möjligt med min vilja beherrska honom, så att det uppstod en gräns för min mors despotism. — Så kom vår resa; den dagliga sammanvaron, de stundliga samtalen med honom öppnade för mina blickar en sådan rikedom af kunskaper, att jag med häpnad fann mig-vara en skolgosse i-jemförelse med honom. I hvilket ämne jag talade var han hemma och-gjordereda förallt med en klarhet och på ett så sinnrikt sätt. att jag kände mig häpen och blygdes öfver min okunnighet. Dertill kom att slumpen förde. oss tillsammans med er. — I min egenkärlek har äfven ingått en bestämd ringaktning för -det qvinliga könet. Denna ringaktning bade sin grund i-det oförstånd jag återfann hes min mor och den bristfälliga intellek