Aftonbladet – 4 oktober 1858, sida 2

de; ty bon kunde icke förakta honom .såsom feg. S ET Doktorn inträdde. Hans ansigte var allvarligt, hans helsning artig, men kall. Det låg ett något i-denne mäns hela väsende, som imponerade på hennes nåd, och just detta ökade hennes förbittring. Med sina klara, djupblå ögon beherrskadehan henne så, att hon, oaktadt sitt uppretade själstillstånd, lik-: vil måste iakttaga den vanliga yttre höflig-: heten empt honom — något, som hon ansåg. honom alldeles icke berättigad till. Det låg i doktorns hela yttre menniska en så omisskännelig prägel af själsstorhet, att alla hans rörelser buro stämpeln deraf. På den stolta, höga pannan tronade en ädel värdighet. Tigande hade doktorn helsat på hennes nåd, och tvang henne genom sin tystnad att tilltala honom. Jag behöfver troligen icke säga er hvarföre jag begärt ett samtal., började hennes nåd och gjorde med handen en rörelse att han skulle sätta sig. Jag har verkligen väntat denna kallelse från hennes nåd, svarade doktorn kallt. Såå, ni har väntat den? I hennes nåds ögon blänkte det till. Doktorn gjorde en stum bugning. Ert samvete sade er således att ni skymfat mig och att jag af er skulle komma att fordra upprättelse . Nej, min fru, mitt samvete har ingenting annat sagt mig än att jag handlat rätt. Mitt förstånd lät mig deremot inse, att ni kanske skulle vilja hafva en förslaring, och den är jag beredd att gifva. Om denne man vore af mitt eget blod, kunde han icke vara stoltare och oböjligare än han är,, tänkte hennes nåd. Denna stolthet är hos honom oförskömdhet., Högt yttrade hon: ,