Aftonbladet – 2 oktober 1858, sida 3

Jen ett högre ljus, en större klarhet. Med hvad sinne skall derföre den evangeliske presten gå fram för att bota refvörba i anligt hänseende? Med ordets istyrka och mildhet;som genomströmma hans lefnadssätt, hans Handlingar. Herr biskopen uppmanade sedan kontraktsprosten doktor Sandberg, från Madesjö, att intaga katedernp och försvara sina från trycket utgifna Betraktelser öfver några teologiska och kyrkliga frågor. Innan man öfvergick till diskussion af desamma höll doktorn ett tal öfver de olika formerna för andens verksamhet under olika tider i vårt land. Politiken blef undanträngd af striden på det litterära området, mellan gamla och nya skolan i poesi och vitterhet. Denna kamp efterträddes af striden för en ny samhällsförfattning. Politiken intog åter väldet. Beformmöten voro dagens lösen. Beklagligtvis blef det icke något af med representationsreformen. Naturvetenskapernas triunif ledde bort uppmärksamheten till materiet förkofran i alla riktningar. Man fordrade äfven reform inom skolan, Men menniskan lefver icke endast af bröd. Religionen vill derföre intaga sin oinskränkta rätt. Den andliga rörelsen, som äfven börjat i vårt land, genomgår hela verlden. På an dra sidan oceanen förvandlas tempel, teatrar och värdshus till konventikelsalar. Deri låge dock en stor öfverdrift. Men hvad är nu orsaken till missbelåtenheten på det religiösa området inom vårt land? Icke är det missnöje med den lutherska läran, som är den renaste uppfattning ef kristendomen, icke heller med kvyrkoförfattningen, som, ehuru bristfull, icke hindrar kristlig utveckling. Man kan, yttrade talaren, ana orsaken till denna ifver för religionen. Folket har tröttnat vid det gamla, enformiga och dödande inom statskyrkan. Dess känsla vill bli rörd, fordrar lif och kraft. Konventikeln har något retande. Presten har folket hört så många gånger och ändå icke förstått honom. Kolportören, skolläraren, arbetskarlen talar till folket på dess språk. Dessutom slutar den okunnige att läran icke är god, han misstänker den, då han upptäcker brister och fel hos presten, då han ser honom arbeta som en dagsverkskarl utan anda, utan lif. En talare (Krummacher) liknade på den evangeliska alliansens möte i Paris vår statskyrka vid ett ispalats. Dansken Kierkegaard hade dessutom utkastat en brandfackla med sitt påstående att det officiella presterskapet icke är kristendomens. Sedan -talaren derefter uttalat sig om Norrlandsläsarnes missnöje med katekesen och huru man på högre ort gifvit dem omsider rätt i en del af klandret, samt beklagat att verkstäder finnasi Stockholm, der våpen smidas. mot den lutherska kyrkan (syftar på baptisterna), uppmanade han mötets deltagare att yttra sig öfver de Betraktelser han utgifvit. Doktor Sandbergs Betraktelsers äro indelade i 31 särskilta paragrafer, utgörande ett sammanhängande helt. Af dessa paragrafer medhunnos på förmiddagen nio, af hvilka endast den nionde framkallade oågon lifligare diskussion. Författaren tillrättavisar der sådana läsare, som icke uppfylla hvad deras jordiska pligter bjuda, samt varnar dem för hätskheten mot andra olika tänkande bröder. 7 Pastorerna .Lagström och Ringberg från Öland yttrade sig till försvar för de väckte,, med hvilket namn man vid mötet benämde läsarne. Man borde icke skära alla sådana öfver en kam. Folket hade rättighet att granska kyrkans gamla och nya böcker. Detta ville preses icke bestrida, men erfarenheten inom hans egen församling sade honom, att de som klandrade de nya böckerna, icke alltid vore de bästa kristna. Pastor Kjellberg från Thorsås hade tjenstgjort inom flera församlingar. Talaren ansåg icke läseriet för en missriktning. Ingen hade satt sig upp met kyrkan och läroembetet af dem, med hvilka han kommit i beröring. Kyrkoherden 0. Melen menade, med ifver och humor i uttrycket, att öländningarne icke vore fördömda, derföre att de icke vore pietister. Folket i allmänhet ginge sin väg rätt fram, ehuru en och annan sökt leda dem på annan stråt. -Talaren rekommenderade till flera af sina kamrater genomläsningen af adjunkten Todes öfversättning af en skrift, riktad mot pietismen. a Adjunkten baron Falkenberg (Öland) framkastade några välmenta ord till försvar för de väckte och ansåg att presterskapet borde med ödmjukhet och kärlek bemöta dem. Kyrkoherden 0. Melen invände, att ingen lärare bemöter de sökande med hårdhet och afvoghet. I allmänhet talade flera af de uppträdande mest om sig sjelfva, isynnerhet de som försvarade den pietistiska riktningen, hvarföre man skulle här kunnat med en andlig talare (Fjellstedt) ställt den förmaningen till vederbörande, att om en prest någonsin bör tala om sitt eget jag, är det endast då han gör bekännelsen: Jag fattig syndig menniska. Öfver hufvud taget utmärkte sig dock diskussionen för hofsamhet, god vilja och nit i kristlig mening, vittnande om en fördragsam liberal anda, som, efter hvad vi funno af förhandlingarne första dagen, karakteriserar Kalmar stifts presterskap. Kl. 1 e. m. åtskildes mötets medlemmar för att intaga middag. Kl. 5 e. m. höll kyrkoherden mag. P, M. Erlandsson (fr. Öland) en oration, utmärkt för både klarhet och god stil samt mycken renlärighet. Talaren hade blifvit ålagd att hemta ämnet ur den af doktor Sandberg utgifna afhandlingen. Han uppdrog derföre en skildring af det oförgängliga och förgängliga inom kyrkan. Till det förra hänförde han ordet och sakramenterna, till det senare kulten. Emedan uppfattningen af allt detta är olika, blir kyrkan stridande. Formen, ehuru en tillfällighet, en bisak, gjordes dock härvid oftast till hufvudsak och framkallade separationer, då de presterliga kämparne icke gåfve efter. Talaren räknade äfven symbola till det oförgängliga. Det lärda dogmatiserandet vore deremot någonting tillfälligt, hvartill talaren äfven hänförde lekmannaverksamheten, då deremot presterskapet, grundadt på Guds ord och symbola, vore oföränderligt och blifvande. I våra dagar är lekmannaverksamheten en naturlig följd af att presterskapet försummat sina åligganden; den behöfs derföre endast tilldess väktarne på Zion vakna upp till sina pligter. Att den icke är nödvändig kan bevisas genom skottska kyrkan, der denna verksamhet är helt och hållet förbjuden, men kyrkan ändå stark och fast: Såsom o örgängligt antogs äfven den trosgemenskap, hvarigenom de heligas samfund eller de trogna äro förenade; såsom tillfälligt deremot de sekter i hvilka den synliga kyrkan är söndrad. Derefter ordade talaren om sättet hvarpå det oförgängliga må kunna med det förgängliga inom kyrkan förenas. I det ena tidehvarfvet kunna ceremonier och bruk duga, som icke passa för ett annat. Revolutionärerna skulle ge med sig, om det konservativa presterskapet icke hölle för strängt på formen. Nu sprunge man till de friare konventikarne, som utgåfvos för att ega allt lif. Man borde lock besinna att både före och bredvid konventikeln fanns mycken kristendom. Tag bort presterskapet, och okunnigheten står qvar. luther yttrade: FTåsa de från oss språken, taga de från oss Evanselium.. Bildningen är nödvändig. Att ånse konventikeln för skadlig, ville dock icke talaren. et vore att glömma historien. Presterskapet oeh lekmannaverksamheten böra derföre räcka hvarandra handen ; de villfarande. bör man möta med andans svärd ; ty sman utrotar aldrig villfarelser med våld, a RR RR RR NN 3 RR