Aftonbladet – 30 september 1858, sida 2

STOCKHOLM dena 20 Sept. I sex på hvarandra följande år har Sverges hufvudstad nu varit hemsökt af den farsot, som ännu i denna stund skördar nya offer ibland oss och med en dagligen växande siffra ökar den redan förut fruktansvärdt starka mortaliteten härstädes; Man har lyckönskat sig, oeh med skäl, att en sådan panisk förskräckelse, som den, hvilken vid kolerans första uppträdande härstädes grep stadens innevånare och säkert bidrog att öka sjukdomens härjningar, numera icke förspörjes. Men det måste å andra sidan beklagas, att vanan vid den hemska gästens besök tillika alstrat en nästan fullkomlig likgiltighet för de af behofvet så högeligen påkallade sanitetsåtgärder, till hvilkas vidtagande kolerafarsoten vid sitt första uppträdande tycktes skola blifva en kraftig väckelse. Sannt är, att till och med under det år, då farsotens offer räknades i hundradetal dagligen, inskränkte sig de vidtagna sundhetsåtgärderna till en något större vaksamhet, för tillfället, öfver renligheten på gator och gårdar; och man hade redan, då farsotens härjningar för dn gången höllo på att upphöra, hunnit så pass lugna sig, att vederbörande myndighet med likgiltighet afvisade ett inom sundhetsnämden väckt förslag, att använda en jemförelsevis obetydlig summa för bekostande af en grundlig undersökning i afseende på orsakerna till den stora mortaliteten inom hufvudstaden och medlen till deras undanrödjande. Nu har man till och med kommit derhän, att taga saken till den grad trankilt, att, fastän farsoten hemsöker alla stadsdelar, mam icke ens bryr sig om att vidtaga dessa tillfälliga snygghetsåtgärder i afseende på rännstenarnes sköljning och renhållning, som föregående år ansågos nödvändiga och väl alltid ha sin stora nytta med sig, om de än ensamma icke särdeles mycket bidraga att hindra farsotens uppkomst och utbredande, som främjas af så mångfaldiga andra förhållanden, hvilka icke kunna för tillfället undanrödjas endast genom en rder till polisbetjeningen. . Det enda påbud, den enda åtgärd, i afseende på de sanitära förhållandena, som man i år förnummit från myndigheternas sida, förutom förbudet att försälja plommon, är den öfverståthållareembetets kungörelse, som påbjuder, att liken efter dem, som i kolera aflida, icke vidare få på de inom hufvudstadens, tullar befintliga kyrkogårdar begrafvas. Vigten af detta -påbud lärer icke af någon förbises; men tyvärr är det endast ett vanmäktigt palliativ så länge ännu alktjemt tusendetals döda kroppar årligen få nedgräfvas på de inom hufvudstadens tätast bebygda delar belägna kyrkogårdarne. Om det finnes någon sanitetsfråga, om hvilken man kan säga, att icke mer än en mening råder, så är det just i afseende å det skadliga inflytandet af liks begrafvande i närheten af menniskoboningar. De förmultnade kropparne sprida icke blott giftiga, sjukdomsalstrande ångor i luften; de förgifta äfven det vatten, som rinner genom jorden och, upphemtadt ur brunnarne, tjenar innevånarne till dryck och matlagning. Dertill kommer hos oss den ytterligare vådan deraf, att de kyrkogårdar inom staden, der lik ännu nedsättas, äro så trånga och öfverfylda, att grafvarne efter få års förlopp måste återupptagas, och hela den kringliggande trakten — för att icke tala om arbetarne och de som passera grafvarne — blottställas för de förderfliga utdunstningarne från en jord, mättad med giftiga gaser efter knappt förmultnade kroppar. Sjelfva inledningen till öfverståthållareembetets ofvannämde kungörelse, -der det talas om den menliga inverkan på helsotillståndet, hvilken, enligt hvad läkarevetenskapen och erfarenheten vitsordat, uppkommer genom menniskoliks jordande på de uti hufvudstadens bebygda delar befintliga begrafningsplatser, — sjelfva denna inledning påpekar, såsom man ser, detta stadigvarande onda, som säkerligen utgör en bland hufvudkällorna till den stora dödligheten i hufvudstaden. Tyvärr beror dess undanrödjande icke ensamt på öfverståthållareembetet, som å sin sida gjort allt hvad på detsamma: ankommit för att dervid medverka. Redan i Juli månad 1855 ingick öfverståthållareembetet med en framställning i ämnet till regeringen. Sedan dess har ärendet varit remitteradt till åtskilliga vederbörandes hörande, och öfverståthållareembetet derefter under den 27 Juni 1857 inkommit med ny framställning, och ett förslag, enligt hvilket allt jordande af lik inom hufvudstaden skulle upphöra efter 6 års förlopp, efter det påbudet derom blifvit utfärdadt. Tack vare vår tunga och omständliga regeringsmekanism, har derefter åter mer än ett och ett fjerdedels år förflutit utan att ännu i: denna stund något resultat blifvit ernådt. Under tiden har emellertid frågan varit hänskjuten till justitiekanslersembetets hörande. hufvudsakligen med