Aftonbladet – 30 september 1858, sida 2

Tillåt att vi sluta detta samtal. Jag erkänner aldrig att i min kärlek ligger någon oförsynthet, och än mindre medgifver jag någon menniska rättigheten att förolämpa mig. Att jag tåligt qvarblifvit på min plats, under det ni gjort mig beskyllningar, som äro sårande för min heder, härleder sig derifrån, att jag, trädgårdsmästarens son, ville visa er, min fru, huru en man med bildning uppför sig emot en qvinna, äfven då hon glömmer allt hvad den simplaste grannlagenhet kräfver. Och nu, min fru, tillät att jag aflägsnar mig. Ett ord, på det jag med ens må göra slut på edra illusionet! Min dotter gifter sig om tre månader med grefve Stormhjelm. Det vill säga, ni vill det. Men fröken Albertine skall; det oaktadt, aldrig blifva en grefvinna Stormhjelm. Vill ni nu äfven säga att ni icke förolämpar mig, då ni pistår att min dotter skall vägra lyda. Jag har endast uttalat min enskilta öfvertygelse. Er dotter vore en svag, föraktlig qvinna, utan känsla af sitt eget menniskovärde, om hon kunde träda inför Guds altare och svärja en man tro och kärlek, som hon hvarken älskar eller högaktar. Så slafviskt lyder hon icke sin mor, derom är jag öfvertygad. — Ack! min fru, det är icke den blinda lydnaden en mor bör söka vinna af sina barn; nej, det är kärlek, sann, uppriktig och allvarlig kärlek. Vi få väl om tre månader erfara, hvem af oss som har rätt. Icke blir det ni, min fru, svarade doktorn och bugade sig, ty om ni äfven lyckades tvinga er dotter till ett dylikt, för den menskliga känslan upprörande steg, så finge ni ändå alltid och evigt orätt inför Gud.n Doktorn gjorde en afskedsbugning och aflägsnade sig. Så snart doktorn gått, rusade professorskan upp ur soffan och utropade med okufvad vrede, med-armen sträckt emot den dörr, hvarigenom doktorn nyss försvunnit: Rätt eller orätt, så skall jag visa dig att öfver mitt barn råder endast jag. Derpå kallade hon Martha och tillsade, att allt skulle göras i ordning till deras afresa, som var bestämd att om tvenne dagar ega rum, Medan majoren samtalade med sin syster, hade majorskan begifvit sig upp till Arvid. Ynglingens förändrade uppförande, hans dåraktiga bemödanden att fästa Albertines uppmärksamhet, hans vrede, så snart någon uannan närmade sig henne, allt hade majorskan i tysthet anmärkt. Då nu sonen snart åter skulle lemna föräldrahemmet, och han derjemte varit den enda af barnen, emot hvilken professorskan visade sig nådig, var det tem