Aftonbladet – 30 september 1858, sida 2

TVENNE FAMILJEMÖDRAR, Fav M. S. SCHWARTZ.) Min herre, ni är verkligen så förblindad, att ni nästan väcker löje; ty ehuru lysande utsigter-niän kan ega, skola de likväl aldrig kunna föra er tillen förmögenhet, jemförlig med den min dotter har att vänta efter sina föräldrar. Det arf som er far, min trädgårdsmästare, kan komma att lemna er, lärer väl icke blifva synnerligen stort, då han hos mig tjenar för endast 400 riksdaler. Begagna er af den ringa del sundt förnuft, som återstår er, för att inse hela galenskapen af edra anspråk. på min doters hand. Ty mitt samtycke erhåller hon aldrig till en sådan förening. Den dag, hon emot min vilja blefve er hustru, skulle jag genast göra henne arflös och förskjuta henne, såsom ett mig ovärdigt barn. Doktorn steg upp, bugade sig för professorskan med en kall, ehuru artig bugning, och sade långsamt: Nu, sedan jag hört er tanke, är det icke vidare till er jag ämnar vända mig, då jag en gång, utan att beskyllas för egennytta, är i stånd att begära frökens hand. Nej, min fru! Jag vänder mig till den, som eger större juridisk rätt till samtycke eller vägran i detta hänseende, till Albertines far. Detta går för långt! Icke nogatt ni trotsar, ni förolämpar mig äfven. Med er tillåtelse, min fru, jag har hvarken kunnat eller kan någonsin komma att förolämpa någon, allraminst ett fruntimer. Tvärtom tror jag mig under detta vårt samtal hafva ådagalagt det företrädet framför er, att jag icke en enda gång öfverskridit den sans och måtta ni har rättighet att fordra af en bildad man. Då ni i minnet genomgår hvad som blifvit sagdt, skall ni icke finna ett ord, hvarigenom jag i minsta mån glömt den aktning jag var er-skyldig: Tro dock icke, att detta härflutit deraf, att jag anser er genom er börd stå öfver mig. Nej, min fru, jag erkänner ingen annan öfverlägsenhet, än den bildningen och upphöjda själsgåfvor skänka. Och jag vet mer än väl, att ingen, som vill anses ega dessa företräden, någonsin får glömma sig ända derhän att såra. Det är endast den råa menniskan, som icke lärt att beherrska sina passioner, som i sin tygellöshet trampar sina medmenniskors känslor under fötterna och skoningslöst söker förödmjuka. Ni tyckes vilja påstå att jag tillåtit mig något ditåt. Om så är, min herre, har ert opassande uppförande, er oförsynthet gifvit mig rättighet dertill. ) 86 Aftonbladet n:r 200—213, 215, 216, 218-223, 225, 1