Aftonbladet – 23 september 1858, sida 2

om hvad grannlagenheten fordrar af den, hvilken tror sig genom sin börd stå högre än andra. Det är denna öfvertygelse, som hos mig alstrat den enda önskan, att så litet som möjligt blottställa mig för ett förnyadt prof på denna brist i er uppfostran eller er karakter. Nu har jag förklarat mig och hoppas att ni icke vill tvinga mig att åhöra er längre. Ett ögonblick, min frökenv, inföll grefven, som under Ålbertines ord blifvit mycket blek. Jag är endast vid början af vårt samtal, och ni torde ursäkta om jag nu tvingar er att åhöra mig. Hvarje ursäkt för hvad som skett vore endast ett vanmäktigt försök, emedan mitt uppförande är oursäktligt, derest icke tre ord vore nog, icke allenast att förklara, utan ock att urskulda det. Fröken Albertine, grefven lutade sig framåt liksom för att bryta en qvist af en buske, under det han tillade: Jag älskar ers. Hans klarblå ögon sköto en blixt på den unga flickan, som förblef orörlig, utan att dessa ord på henne gjorde något synligt intryck. Han fortfor: Jag älskar er, häftigt och allvarligt. Hvarje föremål, som står emellan er och mig, är mig förhatligt, och i sådana ögonblick af vild förbittring vore jag i stånd att glömma allt hvad verlden i sådant hänseende af mig fordrar. Ack! Albertine, jag känner att ert motstånd endast uppretar mina sämre känslor och sätter mig i stånd att begå hvilken handling som helst, heldre än att afstå från er. Ni kan af mig skapa antingen ett helgon eller en dämon. Grefven höll upp och betraktade Albertine, som förblef till sitt yttre kall och ogenomskådlig. Då han icke erhöll något svar, återtog han: Ofta har denna bekännelse sväfvat på mina läppar, men er stolthet har afhållit mig, och