Aftonbladet – 22 september 1858, sida 3

ma en fröken Krug att glömma den der karlens simpla härkomst, svarade professorskan skarpt. vÖOch ändå dansar fröken nu med honem?. Min bror har väl förmått henne dertill. emedan han gör en faslig afär at den der menniskan. Men jag kan försäkra grefven, att min dotter utan tvifvel känner hela tyngden af denna höflighetspligt. ,Så synes det åtminstone icke. Grefven betraktade de valsande genom sin lorgnett. Professorskan, som kände sig retad af grefvens ord, reste sig hastigt, lemnade salen och gick in i förmaket. Grefven såg efter henne och mumlade: Hon skall bistå mig. Jag måste ega denna stolta och motsträfviga flicka. Hvilken grym ironi, att jag, grefve Stormhbjelm, ung rik och vacker, möter motstånd af en flicka som endast tillhör småadeln. Men detta motstånd endast retar mig. Jag svär att jag skall segra.n Andra valsen var grefven icke lyckligare; då valsade Albertine med beronen. Han måste nöja sig med den fjerde, ty den tredje var lofvad åt Arvid. — Fjerde valsen kom. Grefven stod framför Albertine med ett blekt ansigte, i hvars hela uttryck låg något af dämpad passion, något som gaf tillkänna, att grefven nu stod färdig att låta de tillbakahållna känslorna få luft. Denna vals, min fröken, täcktes ni förunna mig, sade grefven. Tigande, med en lätt böjning på hufvudet, räckte Albertine honom handen. I nästa ögonblick var hon omsluten af hans arm, och fast slöt sig denna arm, som bortförde henne i valsens hvirfvel, kring det smärta lifvet. Jag har en gunst att utbedja mig, hviskade grefven under valsen,