Aftonbladet – 22 september 1858, sida 3

Eftermiddagen kom, och med den huset fullt af gäster. Professorskan var stolt, rak, och grann som vanligt. Baronen varidel artighet, talade med professorskan om Albertines skönhet, om den ynnest han önskade att hennes nåd ville skänka honom, emedan han rätt snart skulle komma att taga den i anspråk. Professorskan svarade förbindligt. — Äfven grefven visade professorskan en förekommande uppmärksamhet, och hon tycktes utgöra medelpunkten för dessa båda herrars täflan i gemensam hyllning. Musiken spelade upp till promenadpolonäs. Baronen öppnade den med majorskan, grefven förde professorskan. Derefter kom första valsen. Baronen och Jenny voro första paret, och professorskan hade så när uppgifvit ett ångestrop, då hennes blick föll på det andra. Var det verkligen hennes dotter? Ja, det var Albertine, i sin ljusröda sidenklädning, som valsade med sonen till hennes egen trädgårdsmästare. De skarpa ögonen vidgades, och hon kände att hon behöfde hela aktningen för sig sjelf, för att icke lemna fritt lopp åt sin vrede. Mår hennes nåd illa? frågade en röst bredvid henne. Hon såg dit med med en tvär rörelse och en brännhet flamma på sin panna, ty hon fann sig i sitt eget tycke snart sagdt offentligen skymfad. Bredvid henne stod grefven. Det tyckes som om jag i dag hade föga mera framgång, än vid D—, återtog grefven, väfven i dag har jag måst stå tillbaka för den unge, vackre doktorn. Medgifvas måste att han verkligen är en ganska vacker karl, och med ett utseende sådant som hans, kan man komma mer än en ung flicka att glömma, det man växt upp ibland sillerier och palsternackor. . Ingen yttre fägring, herr grefve, kan kom