Aftonbladet – 22 september 1858, sida 3

lösas utan att vegeationens betydelse för stadslifvet blir klarare insedd och stadsträdgården blir ansedd såsom ett lifsvilkor. Växtoch djurlifvets inbördes vexelverkan och beroende Jaf hvarandra är snart nog en allt för allmänt bekant sak, för att icke erfarenheten deraf skulle snart nog komma att blifva till: så kallade praktiska resultater, d. v. s. till sådana anläggningar, som kunna befordra det kroppsliga lifvets vidmakthållande i friskt skick I och genom vegetationens medverkan. Det är tydligt, hurusom vi härmed åsyfta den bekanta satsen, att växterna om natten inandas just det ämne, som djuren utandas, och djuren tvärtom inandas de gaser, som växterna utandas. Men vi skrifva ej här någon lärd afhandling. Hvem har väl icke erfarit friskheten i skog och lund. Redan den erfarenheten är nog, för att öf: ertyga om behofvet af vegetation inne i staden. Men det finnes stadsboer, som, för att säga det rent ut, blifvit sådana artificiella stadsväsenden, att de glömt alla sådana erfarenheter och icke mer känna några andra behof än sina gamla stadsvanors. För dem är äfven I det uppväxande slägtets behof af växtatmosfer mera ett påhitt, och stadsparkerna utan tvifvel blott en lyx, liksom allt det andra otyget, som de med grämelse se våra dagar bråka med. — Af desså hafva vi också intet att hoppas. Men ännu är ej det svenska lifvet så förkonstladt. Vi äro öfvertygade om den nya andans seger i detta fall. Detta om folkparkerna eller stadsträdgårdarne — tills vidare. Vi skulle haiva mycket i fråga om utförandet och dess enskilta delar att anföra; men anse oss i dessa första artiklar endast böra förutskicka de allmänna punkterna. I ordningen efter stadsträdgårdarne nämde vi gräsplatser, eller de s. k. squares. Naturligtvis kunna dessa såsom skilda från stadsparker endast i våra större städer motses. Men der anse vi dem äfven högst påkallade. Det är nemligen ej nog med den stora stadsträdgården. . Den kan icke allt.d behålla ett nog centralt läge för att alltid vara lätt tillgänglig för alla. Och stadens små barn, på hvilkas sunda uppfödande slägtets framtid i så hög grad beror, behöfva ständigt och jemt frisk luft. Den gröna gräsmattan med sina träd och buskar omkring bör vara tillgänglig — öfverallt iuom en stor stad. Och den skall äfven i framtiden blifva det. Man låter numera skolan komma till barnen. Låtom oss äfven se till, att vi flytta grönskan och naturen både till skolan och intill sjelfva hemmen så nära som möjligt. Men hvad kan nu göras? ... Derom är frågan här. — Vi svara: Man kan reglera stadens öppna platser efter ett bestämdt system, grundadt ej blott på ekonomiska, utan äfven sanitära principer. Vi behöfva visserligen kött, mjölk och grönsaker, men vi behöfva också frisk luft. Och stadens öppna platser behöfva ej alla begagnas till varutorg. Vi vilja i detta fall ej gå utom Stockholm. Af alla svenska städer behöfver hufvudstaden göra mest i detta fall. Och hvad om den ena staden säges har sin allmänna tillämpning på den andra. Stockholm har marknadstorg och prakteller lyxtorg, eller hvad vi skola kalla de öppna platser, som begagnas till ingenting. Varutorgen äro utan tvifvel i förhållande till stadens utsträckning ganska ansenliga. Sjelfva s!aden, i inskränkt mening, är på sätt och vis garnerad med skinkor och filbyttor, lutfisk och surkålstunnor. Fattas bara att Carl Johans plats, Riddarhustorget och Mynttorget blefve fylda också, och garnityret vore färdigt. Vi anmärka detta utan att förebrå någon derför. Denna sakernas ordning i detta fall blir dessutom ej långvarig. Både köpares och säljares behof af helsovård och beqvämlighet skall snart nog drifva dem att söka tak öfver hufvudet, och det nya tidskiftets genius kommer dem till mötes med sin arkitektur i jern och glas. Vi hafva alltså att snart nog motse den tid, då torgrörelsen flyttas under tak. såväl handelsverlden som oss andra menniskor till gemensam båtnad. En mera ordnad hushållning med utrymmet för de säljande skall då äfven utan tvifvel göra sig gällande och mera plats sålunda vinnas för — gräsplatser. Redan nu kunna emellertid, såsom behofvet strängt föreskrifver, många dylika sådana bildas. Vi taga oss härmed friheten att påpeka några dylika. Vi börja med staden sjelf. Hvem har icke under sin vandring genom denna stadskärnans maskgångar — ty så förefalla oss dess gränder och flera af dess s. k. gator — utbrufit i harm öfver stank, smuts och mörker Och i denna luftkrets lefva dock hundratals barn! Besök t. ex. den s. k. Stadsträdgårdsgatan bakom Finska kyrkan. Der ligger storkyrkoförsamlingens skola. Gripas vi icke a! medlidande vid tanken på de barn, som skol: uppfostras till friska själar i friska kroppar, ett sådant unket hål som den stadsdelen är Skulle man icke vilja göra något för dem 7 Visserligen. Det är utan tvifvel endast fråga om huru man skall gå till väga. Skall man följa det nya stadgandet, att skolbarnen böra på sin bänk mellan lektions immarne göra armar uppit sträck — till höger vrid, — långsamt, tråkigt, odrägligt iksom deklinationen af mensa och utanlexorna af katekesförklaringen? Omöjligt. Mar måste icke sjelf ega några barn, aldrig sjeli hafva varit ett friskt lifligt barn, eller ocksi nafva helt och hållet glömt barndomens karakter, för att vilja vara så grym. För vår del tro vi också icke på genomförandet ai AA ÄNDA NKERIRINNIRSRRIRNNOESNONANRT