Aftonbladet – 22 september 1858, sida 3

uppmärksamhet, men utan all framgång. Tvärtom framlyste hennes ovilja så tydligt, att den mången gång tycktes böra såra honom; men ögonblicket derefter fördubblade han sin uppmärksamhet, och det med en ihärdighet, som ofta nog satte Albertine i förtviflan. Slutligen inföll den stora dagen. Det var då ett fasligt fjesk och spring på Rönby. Jenny hade ofantligt brådtom att ordna blommor i vaser, och i en hastig vändning hade hon rusat upp till Arvid och tvungit honom komma och hjelpa sig, eburu han låg försänkt i en romantiskt förtviflan, men ändock envist närde en förhoppning, det han slutligen skulle finna något passande tillfälle att göra ett gynsamt intryck på Albertine. Just som Jenny stod uppklifven på cn stege, framför ett skåp i förstugan, och lyftade ned porslin, hvilket Arvid emottog, syntes professorskan i trappan och majoren i förstugudörren. .Min kära Gustaf! hvad tänker du på, som ständigt tillåter dina barn förrätta tjenstefolksysslor? Det är ju riktigt anstötligt att ena stunden träffa fröken sittande i en väfstol, den andra, liksom nu, sysselsatt med piggöromål, och slutligen, vid ett tredje tillfälle, se henne sällskapa med främmande. Det är riktigt upprörande att bevittna de simpla vanor hvaråt min brors barn öfverlåta sig. Hör på, Sofie, låt mina barn vara, och befatta dig icke med dem, utan se du hellre till, att icke byns folk får allt för mycket att anmärka på din egen fröken-dotter. Mer vill jag icke nu säga, för att icke störa husfriden. Majoren tog några raska steg öfver förstugan in i salen. ; Professorskån kastade en uppretad blick efter honom och vandrade med sin stolta hållning ut på gården,