Aftonbladet – 22 september 1858, sida 2

Ja, och detta gjorde äfven, att, ehuru förargad Jenny var på hans känslolöshet för behöfvande, på hans vansinniga passion för en dåraktig lyx, och ehuru hon ofta retade honom med tal om hans lätja och qvinnlighet, hon ändock lofvade honom, då han en gång derom bad henne, att för honom städse förblifva en systerlig vän. Och i den der systerliga vännen fick han en liten plågoande, som oupphörligt gjorde anmärkningar emot hans väsen, gaf honom skarpa bannor och ibland rätt obarmhertigt utskrattade honom. Men han emottog alla dessa utfall med en oåtkomlig flegma; stundom äfven med en sådan ton af vänlighet och undergifvenhet, att hon riktigt började att systerligt hålla af honom derför. Dezrtill bidrog väl icke så litet, att han tid efter annan uppdrog åt Jenny att vid helger och annars högtidliga tillfällen å hans vägnar dela ut rika understöd åt de fattiga. Det kan icke bestridas, Allt nog, hon höll rätt hjertligt af honom. Så förgick en tid, ål Jenny höll upp, och en ganska vacker rodnad göt sig öfver hennes kinder och panna. Med ett intagande och Tförläget leende såg hon upp i modrens ansigte och frågade: Kan du gissa hvad som då hände, Malin lilla ? : Något så när, svarade majorskan småleende. : , Nej, Malin, det kan. du icke. Vänta skall du få höra: Då kom till Jennys föräldrar en ung, vacker doktor, med ett intagande sätt att vara, ett öfverlägset förstånd, en i alla hänseenden rikt utrustad personlighet, När han talade, teg Jenny och lyssnade med glödande kinder till hans ord. När hon samtalade med bonom, var hennes