Aftonbladet – 21 september 1858, sida 2

att samverka i öfverensstämmelse med de andra prig sterna på stället, ehuru han dertill blifvit af sin förman uppmanad, utan gått sin egen bana och, märkvärdigt nog, dels genom att taga små blåkullafarande barn till sig på någon tid, dels genom handpåläggning och bön, hvartill bektmrade föräldrar uppmanat honom, lyckats att borttaga den förskräckliga. oron hos sinnena, så att i de 12 Mockfjerdsbyarne, som alla varit hemsökta af det onda, tillståndet enligt nppgift betydligt förbättrats. Sedan förenämde: anförande blifvit uppläst och tagits till protokollet. begärde ett parti Gagnefsoch Mockfjerdskarlar företräde inför kommissionens ledamöter och inlemnade: en skrift, undertecknad af en stor mängd bönder, hvilken afmålade det sedliga tillståndet i församlin-gen såsom högst nedslående och bedröfligt, emedan lönkrogar, . okyskhet och andra uppenbara köttsens gerningar tagit öfverhanden, särdeles i Mockfjerd. Men då denna skrift innehöll saker, som icke hörde till den nedsatta kommissionens ompröfning, hänvisades och öfverlemnades den till församlingens herde, m egde att gå i författning om afhjelpandet af det verklagade onda. Derefter förekallades den öfriga församlade menigheten och särskilt de ifrån Björka by närvarande personer till undergående aäf förhör om derifrån anmälda blåkullafärder. 8 stygken barn, hvaraf 5 från Björka, 2 från Hofänge och 1 från By, påstodo öppet och käckt, att de farit nattetid, vanligtvisonsdags-, lördagsoch söndagsnätterna, till Blåkulla eller Josefs dal, hvilket ställe understundom benämnes äfven Rosendal och Ljusandal. Dit fördes de af vissa förmenta trollpackor, äldre qvinnor, somliga beslägtade och bekanta, andra obekanta. Deras forseltyg sades vara än käppar och qvastar, än storkritur, såsom hästar, oxar, och kor, och innan de satte i väg plägade trollpackorna draga en ormring omkring halsen på hvarje barn, hvarvid dessa förvandlades till skator, och i denna skepnad anlände till Blåkulla, der de blefvo mycket väl emottagna af af den onde sjelf och rikligen undfägnade än med kött och fläsk, än med ormar och klossor (grodor) m.m. På tillfrågan huru den onde ser ut, svarades: som en fin herre, än blåklädd, än utstyrd som en Nåssockenskarl, hvadan han fått det befängda namnet Nås-gubben, föga smickrande för de verkliga Nås-gubbarne. Äfven beskrefs han dansa med bas nen i deras skatlika skepnad, då de hoppade upp och ner. Det hände äfven att de fingo se honom i dem skepnad, som det enfaldigare folket af ålder förestält sig honom, nemligen utstyrd med horn på hufvudet och på knäna samt med långa klor på fingrarne. Barnen berättade ock, att Nås-gubben, eller, som skriften mera passande kallar honom, lögnaren: af begynnelsen, inrättat barnen att de skulle ljuga: på allt upptänkligt vis. Af de gummor, som vid undersökningen voro närvarande, utpekades 2:ne såsom de der skulle hafva bortfört barnen, hvilka voro högst käcka i sitt påstående derom, men gummorna förnekade helt och hållet detta och syntes högst bedröfvade öfver det lögnaktiga beteende, hvarför de så väl af förvillade barn som äldre personer voro utsatte, och trodde man att dessa beskyllningar mycket hade sin grund i ett illa doldt, lågsinnadt hat. Sedan dessa förhör, som hade en lika ömklig som löjlig sida, försiggått, gjorde så väl hr doktor Hvasser som de öfriga komiterade den församlade menigheten upplysande föreställningar om vidskepelsens och trolldomsväsendets otillbörlighet ochskadlighet för det kristliga lifvets frid och helsa, samt om nödvändigheten af en mera noggrann och sorgfällig barnauppfostran. Derpå slutades sammanträdet i moderförsamlingen med bön och sång, och folket drog sina färde, troende likafullt att pastor Blumenberg vore den enda rätte frälserman, hvilket yttrades i hopen; och som ett annat bevis på vantrons och okunnighetens stora välde kan nämnas, att en röst tillkännagaf högt, att det föga hjelpte att tro på vår Herre Kristus, utan vore pastor Blumenberg en bättre hjelpare. Af de andra presterna kunde de icke vänta sig något botemedel emot det för handen varande onda. Häraf kunna vi sluta till den seghet och envishet, som råder hos den råa, okunniga massan, i vidhållandet af vidskepliga och skrockfulla föreställningar. Dagen derpå hölls den utlysta undersökningen om blåkullafärderna i kapellförsamlingen och emedan den egde rum i sjelfva kapellkyrkan fick den en högtidligare prägel. Denna akt börjades med bön af församlingens pastor från predikstolen, och med ett för tillfället lämpligt tal från altaret, hvaruti hr doktor Hvasser erinrade den talrikt församlade menigheten om den strid, som alltsedan kristendomens införande fortgått emellan mörkret och ljuset, mellan tron och vantron, samt uttalade den förhoppning och önskan att den vidskepelse, för hvars skull undersökning skulle hållas, måtte genom en stigande kunskap i Guds rena och klara ord, och genom en sorgfälligare barnauppfostran motarbetas och hämmas. Förhören, som aflupo lugnare än dagen förut, uppdagade beklagligtvis ännu tydligare, att folket i dessa församlingar hemfallit åt en gräslig förvillelse, enär i alla dess 12 byar individer, tillsammanräknade 80 a 90, utgåfvo sig hafva varit till blåkulla och sett satan och svafvelsjön. Så berättade systrarne Brita Matsdotter, 33 år gammal, och Anna Matsdotter 26 år, att den förra färdats till blåkulla alltsedan hon var en liten kulta och den senare alltsedan hon låg i vaggan Deras uttagande af trollpackorna skedde så hastigt, att de icke mindes hur det gick till, men sjelfva färden plägade räcka omkring en half timma hvarje gång. Deras berättelser om sjelfva stället och regenten der, samt undfägnaden hvarmed de mottogos, instämde med de förut omförmälda uppgifterna. Den ena af dessa flickor berättade äfven, att den onde hade slagit henne med en eldröd kedja, hvarmed han är bunden, då hon icke ville lyda hans befallning att ljuga. Äfven brukade denne husbonde i vredesmod kasta sylar och andra tyg efter sina gäster, skära dem i fingrarne och med blodet inskrifva deras namn i en stor bok som han bär på ryggen. Ehuru förenämda flickor genom pastor Blumenbergs åtgörande en gång blifvit fria från färderna, hade de dock sedan varit på väg att ånyo fångasi dj—ns våld och fortsätta sina Josefsdalsresor, men lyckligen sluppit, då de tagit sin tillflykt till bönen i Jesu namn. En annan flicka Silfknapp-Kerstin, 11 år, bekände att hon också varit med, men blifvit fri då pastor B. lagt sina händer på henne och läst böner. Hennes syster Silfverkapp-Anna, 15 år, som varit ofärdig från de spädare åren och icke kunnat gå, omtalte, att hon, strax efter pastor B:s bönläsning öfver henne, icke blott blifvit fri från färderna, utan ock genast kunnat stödja på det ofärdiga benet och gå litet. Likväl är hon fortfarande ofärdig och måste som sådan frambäras till förhörsbordet. På till-: frågan af hr prosten Baggstedt, om pastor Blumenberg trodde, att den kroppsliga förbättringen också verkats genom bönen, svarade denne ja, men tillade att det var Kristi kraft som verkat densamma. Vid denna undersökning yppades inga beskyllningar och utpekningar om dem som förut ansetts för trollpackor, och det tros, att det var en öfverenskommelse skedd emellan folket: sjelft att ingen skulle så anklagas. Pastor B:s stora nit för gudaktighetens och fromhetens befrämjande bland folket berömdes, och de begärde, att han skulle få återkomma och fortsätta sin verksamhet åtminstone nästa år. Härvid kan man, under förmodan hvad högvördiga domkapitlet a assessorn HER nå gnt vide så hör det oifyas tan