Aftonbladet – 21 september 1858, sida 2

sigte. Sedan man ätit och druckit kaffe, red majoren ut på egorna. Ernst vandrade till Hjernebro, Arvid gick upp på sin kammare, der han stängde in sig, och doktorn for på sjukbesök. Jenny satt i salen vid ett af de uppslagna fönstren, med en bok framför sig, utan att blicken, som hon hade fästad på densamma, flyttade sig från den ena bokstafven till den andra. Nej, den stod stilla. I en af de små sofforna satt majorskan, ifrigt sysselsatt att klippa till linne af en stor -väf. Ibland flög en blick öfver till dottern, men utan att hon gjorde henne någon fråga öfver hennes tankfulla utseende. Efter en lång stunds förlopp skakade Jenny på hufvudet, liksom hon velat jaga bort något främmande intryck, vände ansigtet mot modren, och då hon mötte hennes ögon, sade. hon leende: Jag kan slå vad, Malin lilla, att du nu tänkte: Hvad fattas Jenny, som sitter så der och stirrar framför sig? Ja, jag undrade just deröfver, ty du hör eljest icke till de tankfulla. Du vill väl aldrig påstå, att jag bör räknas till de tanklösa? Jenny steg upp och gick att sätta sig på en pall vid modrens fötter. Nej, mitt barn, du är en ganska förståndig flicka; men du hör icke till dem, som grubbla, utan snarare till dem, som se lifvet från den glada sidan. Det är sannt; men ibland hopa sig till den grad intryck och tankar i en menniskas själ, att man behöfver riktigt göra våld på sig sjelf, för att slita sig ifrån sina grubblerier... Och du frågar mig icke hvad jag tänkte på? Du vet ju, Jenny, att jag aldrig frågar, då det gäller ett förtroende, utan väniar till dess jag frivilligt erhåller det, Skall ett dy