Aftonbladet – 21 september 1858, sida 2

likt hafva något värde, så bör det gifvas utan all slags påstötning, då deremot en fråga alltid innebär ett bemödande att tilltvinga sig hvad som icke ges sjelfvilligt. Föröfrigt vet jag ju, att jag alltid, förr eller senare, får del af alla dina tankar och känslor. Ja, mamma, du har rätt. Hvem skulle vara mitt hjertas förtrogna, om icke du, hvem bör läsa alla mina tankar och känslor, om icke du? Jag är likväl rädd att jag denna gången kommer att göra dig ett nog sällsamt meddelande, som säkert skall förundra dig. Det förefaller mig som om jag ville på en gång både gråta och skratta. Jenny smekte modrens händer och yttrade med sitt ungdomsfriska leende: Du kan gerna, Malin lilla, taga dig friheten att skratta rätt duktigt åt din Jenny, ty när jag tänker noga på saken, så förtjenar alltsammans endast åtlöje. Nå, icke mig emot! Jag tycker mera om att se dig le öfver dina små misstag, än gråta åt dem. Munterhet och en glad åsigt af lifvet tillhöra din ålder. Ja, så förvända äro din Malins begrepp, kära Jenny, att hon tror det din ungdoms friska glädje är långt mera nyttig för en sund moralisk utveckling, än det tungsinta grubbel, som vanligtvis föder missnöje och missmod. Men fram nu med ditt stora förtroende, som väl börjar så här: Det var en gång en flicka som hette Jenny.....Alldeles. — Den der flickan hade, sedan hon var barn, sett en ung man, sex år äldre än hon, växa upp med henne. Han hette Fritz Silfverkrona. Hon kommer ganska väl ihåg den der Fritz, såsom en glad och hurtig yngling, och vid fjorton års ålder skref hon i en dagbok, gjord för tillfället, att ban var en i allo älskvärd, ung man. ; (Forts. följer )