Aftonbladet – 17 september 1858, sida 2

fåhända! Men måhända också icke; ; Ty,uppiktigt sagdt, ännu tillhör jag icke dem, hvilka örtvifla om det, gamla Danmark och dess ramatid. SB: fr nr E nn n Bref från Öland, I vårt bortglömda, gammaldagsland händer ästan aldrig något nytt, som förtjenar att vända, celler åtminstone omtalas. Vi lefva så yst och stilla nu för tiden, se endast få sesel på hafvet och hafva icke så mycket som nda fattig strandning en gång vid kusten, samt hålla nära på att lägga bort de gamla olknöjena, slagsmål och processer — man san ledsna vid det som är mycket roligare; Penningkrisen och torkan ha också gjort oss förbålt så magra och beskedliga. Men ändtligen har det ändå händt någonting! Prinsen har varit här. Inte regenten, oudbevars, — ty harar och rapphöns, som vi ha godt om, är väl ingen lockande kungsjagt, kan jag tro, liksom björnar — utan prins Oscar, storamiralen, vackert så! Han, kom väl inte direkte häråt för vår skull, det hade varit synd och skam att begära, utan han for till Kalmar för en annan angelägenhet, nemligen att inviga den nya frimurarelogen med pomp och ståt och kalas; men lika mycket! Vi fingo ändå en släng med af slefven, fastän vi, oaktadt vår rikedom på både sten och kalk, inte äro några riktiga frimurare. Tvärtom äro vi mycket rädda för dem, och kunna inte låta bli att tänka på de gamla historierna om hundturken m. m. — Värre blir det väl också hädanefter, sen man just vid dens: k, Ölandsgatan i Kalmar förlagt det hemlighetsfulla Buset med de fastskrufvade luckorna och alltid stängda portarne. Jä, det har gått så långt, att presterna här, på några ställen, i sjelfva kyrkan, från altaret, efter sjelfva gudstjensten, måst hålla tal till folketoch försäkra dem att-ingen fara vore å färde, utan att de tryggt kunde våga sig in i handelsbodar och magasiner. : Inte vet jag; men somliga säga, att prinsen farit till: Kalmar enkom för att hålla räfst och ransakning med de goda herrarne inom de lyckta dörrarne, och att det just gått allvarsamt till derinne, så att de-varit röda i ögonen: när de utkommit... Det skall vår riksdagsman ha ställt om. Prinsen hade till och med tagit med: sig. en särskilt prest från Stockholm, som inte lärer tjenst.öra-utan vid mycket svåra tillfällen, för att riktigt skrifta upp dem, sägs det, fast det låter otroligt. Emellertid så kom prinsen mycket riktigt hit den 11 dennes. Och -här var han då riktigt nådig och huld emot alla. Vi hade också gjort allt möjligt för att värdigt taga emot honom. Han reste öfver sundet till Färjestaden med landshöfdingen och sina herrar uti en helt liten båt på morgonen, fast det just blåste dugtigt — men en storamiral bryr sig om sjön, så mycket, kan en veta, som en hvalfisk. Så bar det af till Borgholm, 3 mil, och hela vägen var sållad med löf och blommor, majstänger uppresta här och der vid gårdarne, och midt framför riksdagsmannens var en äreport, och der ingick prinsen också och tackade för besväret :— för det är en gammal kungsgård som riksdagsmannen rår om. : I stan var det full marknad, med hästar och nötkräk och vestgötar som vanligt. Men ordningsmannen, eller så att säga borgmästareh — som har medalj för medborglig förtjenst, som vi tycka kan vara så godt som en vase — och borgerskapet och stadsfiskalen och kronobetjeningen stodo uppstälda vid stora grind, som är nymålad,; och komplimenterade, som det brukas på bättre ställen. Alla fäkreatur voro undanfösta, och hela storgatan var rensopad och riktigt snygg. Stadsfiskalen skulle gå förut och röja rum, men en drumlig kärring kom sättande emot honom så häftigt, att han raklång föll owmkull och kärringen ofvanpå, och der lågo de båda till spektakel och muntration. Hos borgmästarens steg prinsen af och gick in, och ingen må väl undra på om värden på stället vardt lite blek öfver äran söm skedde hans hus, hvilket ändå, med sina stora fönsterrutor, tar sig rätt bra ut vid.stora torget. Sen så skedde presentation, som det heter, och prinsen talade med dem allesammans några ord,.som många skrefvo opp-när de kommo : hem: för att bättre komma ihåg. Derefter besågs slottet och kw;gsträdgården, och hela gatan utför gick. prisen barhufvad och nickade till höger och. venster. : Herre Gud, så söt han var! och lång och ståtlig att se på! Men folket, som trodde att han skulle vara grann också, i bara. guld och silfver, hade svårt att få reda på hvem af herrarne som var den rätte, och hade aldrig trott att han skulle: göra sig, .så gemen och se ut som en vanlig menniska. Han lärer :blifvit riktigt förtjust af den vackra slottsruinen och stannade en lång stund framför kung Karl den tolftes namn, som -kungen: sjelf -ingräft i muren med sin värja; — prinsen skref sitt namn bredvid, men med sin, blyertspenna, sa