Aftonbladet – 17 september 1858, sida 2

åstadkomma uppseende, tillade han artigt: emellertid anser jag för en pligt att vara nöjd ; med den dom fröken. fäller. Säger fröken: att denna vals tillhör grefven, så aflägsnat jag. mig genast. i : Min dotter hvilar sig under denna vals;, ljöd. professorskans skärpa röst. ; Hon hade sett doktorn tilltala hennes dotteroch genast gått för att afbryta samtalet, hvarmedelst hon blifvit vittne till tvisten om valsen. Doktorn bugade sig stolt och drog sig undan. Grefven bjöd professorsan sin arm för att återföra henne till sin plats, och Albertine sammanbet tänderna så våldsamt, att en klar bloddroppe syntes på de friska läpparne. Hon lerenade tältet och gick fram till ruinerna. Detta hennes aflägsnande bemärktes af ingen mer än doktorn, emedan man just då höll på att dansa. Professorskan pratade med. fröken Sigrid. Efter valsen blef det en frangais.. Professorskan kastade en blick på de dansande, men upptäckte ej sin. dotter. Hon spanade efter henne, men såg henne icke-i tältet: Hon lugnades dock något, då hon äfven upptäckte, att baronen icke syntes. Har du sett min dotter? frågade hon majoren. Hon är vid ruinerna med, baronen och flickorna K.n När fransäsen blef-slut, gingo. äfven professorskan och några damer till ruinerna för att än en gång taga dem i skärskådande. Der funno de baronen och flickorna K., men icke Albertine. Har baron sett min dotter? ljöd det ieni skarp ton från professorskans läppar. Hon är inne i tältetn, blef svaret. — Professorskan gick åter dit. Der satt verkligen Albertine, blek och kall, samtalande med grefven. Professorskan intog åter sin