Aftonbladet – 14 september 1858, sida 2

ginge i jacka och vore ett oförståndigt barn. Tror du verkligen, att mamma skulle blifva glad om hon finge se och höra dig, sådan du nu framställer dig? Nej, det skulle göra henne mycket ondt. Har du något att beklaga dig öfver, så gå till mamma, tala vid henne, men lugnt och icke med sådana der vilda blickar och ohyfsade ord. Åh, kära Jenny, du skall icke visa dig en smula förståndigare än jag, när jag säger dig. att den söte och älskade doktorn alldeles icke bryr sig om dig, icke en gång för två styfver, utan att han är kär, ursinnigt kär i Albertine och stämmer möten med henne, med meta, som här icke kan så noga specificeras. Arvid höll upp. Jenny hade blifvit mycket blek och drog djupt efter andan, likasom hon varit nära att qväfvas; derefter svarade hon: Och detta förvrider alldeles förståndet på dig, så att du nödvändigt vill ställa till ett uppträde, genom att rusa åstad och prata om det, som icke angår dig, för pappa och sätta honom-i eld och lågor emot Albertine; doktorn och tant Sophie. : Du visste det således; du var invigd i förtroendet. Jo, det är riktigt hyggligt! Och du vill att jag ingenting skall säga åt pappal Ja, det villjag,och du skall ingenting säga. utan följa mig till mamma. Säger mamma at! du bör tala om hvad du inbillar dig veta för pappa, då gerna för mig, ty hvad hon råde! till är alltid rätt: Hennes domslut måtte du väl icke vilja undandraga dig, eller förneka att det icke är riktigt? Men jag skall kanske bedröfva henne-, stammade Arvid, som vid tanken på modren blef mildare stämd. Icke dermed att du, nu som alltid, af henne begär ett råd; men du skulle deremot icke blott bedröfva henne, utan äfven framkalla ett obehagligt uppträde, hvilket hufvudsakligen skulle drabba henne, ifall du rusade till pappa., Jenny drog brodern med sig, och båda skyndade hem,