Aftonbladet – 13 september 1858, sida 2

du dig mågot, som alltid misspryder qvinnan, du tillåter dig ne-nligen att: kokettera. Harjag koketterat? stammade Albertine. Ja, och din rodnad säger mig, att du ganska väl vet att du gjort det, ehuru du är för. stolt att erkänna det. Vill du känske attjag skall säga dig orsaken till ditt koketteri och de möjliga följderna deraf? Albertine teg. Du är svartsjuk; detta är orsaken, och följden kan blifva att den der stackars oerfarne ynglingen, som du utsett till föremål för din behagsjuka, tager den ynnest du visar honom för allvar, och att du dymedelst i hans unga, varma hjerta uppväcker känslor, dem du icke kan besvara. Hvad har du då gjort? Af en oädel nyck har du skapat honom; ett lidande, som hvarje högsint qvinna måste sky att framkalla. Albertine fästade ögonen på Richard: och svarade i nästan. skarp ton: Är det ditt eget: medvetande som säger dig att jag har skäl att vara svartsjuk ? Sade mig någon inre röst att du hade rätt i din förutsättning, befann jag mig icke nu vid din sida. Nej, detta har upplyst mig om hvad jag var långt ifrån att ana. Doktorn räckte en liten skrifven lapp, der endast dessa ord stodo: ,Albertine är svartsjuk -på Jenny. Hur lågt uppskattar du mig icke, då du kan tro mig i stånd att med dig tala om kärlek, och likväl skänka en annan den hyllning jag ensam bör egna dig! En man, som så handlade, borde aldrig en god och hederlig flicka kunna älska. Förakt, icke kärlek, vore hvad how skulle skänka honom. Men, Richard! din uppmärksamhet emot Jenny, din fullkomliga glömska, att-jag finneg, allt gaf mig anledning till oro. Min uppmärksamhet emot Jenny härflyter