Aftonbladet – 11 september 1858, sida 2

Arvid rodnade. Åh, jag ser efter doktorn, som jag för en stund sedan fick sigte på nere i parken, och besynnerligt nog, tyckte jag att han icke var ensam. Ernst var väl med honom Nu ringde frukostklockan. för andra gången; i detsamma inträdde -Albertine och strax efter henne doktorn. Ett ögonblick senare anlände de. öfriga medlemmarne af familjen, med undantag af professorskan, som aldrig var synlig vid frukösten. Hvad fan! Ströfvar doktorn ned åt skogvaktarens till? sade majoren skämtande; pär det möjligen skogvaktar-Eriks vackra dotter som är:magneten ? Arvid fästade i detsamma ögonen på Albertine, som. vid majorens fråga blef purpurröd. Hennes höga färg frambragte en alldeles motsatt på Arvids kinder, och han flyttade ögonen från kusinen till doktorn, med ett uttryck deri, som alldeles icke var vänskapligt. Jag försäkrar farbror;, svarade doktorn leende, att jag icke en gång sett Eriks dåtter, men:i fall hon verkligen är så vacker, skall jag väl laga att jag får se henne. — Och du, min flicka (majoren vände sig till Albertine), du stvöfvar ju omkring bittida om morgnarne, alldeles som om du vore en jägare Jehny fästade blicken på Albertine, som svarade: Jag har aldrig förr tillbragt någon längre tid på landet; derföre tycker jag det är så herrligt att helt tidigt få andas den friska landtluften. S Tag Jenny med, så visar hon dig. alla vackra ställen häromkring. Får jag också vara följaktig, så lofvar jag att du icke skall gå miste om en enda fläck, som förtjenar ses, inföll Arvid.