Aftonbladet – 11 september 1858, sida 2

(derom är nu ej fråga), att bibeln är en afj Gud upperbarad bok och att han deruti nedlagt en särssilt kraft. De äro öfvertygadel. om att läsningen af denna bok: skall förmål katolikerna och de otrogna att sluta sig till deras kyrka, likasom katolikerna hoppas, att missioner och mirakler skola föra de otrogna och protestanterna inom deras kyrkas sköte. Derföre fästa de dissenterandesekterna en synnerlig vigt vid bibelns spridande. Protestanterna utsprida med stora -omkostnader. denna bok öfver hela verlden, och i deras egenskap af fransmän, en egenskäp, som allt sedan 1789 icke blifvit förnekad; glädja de sig i denna stund fullt ut lika mycket: som katolikerna deröfver att Frankrikes kanoner öppnat Kina för deras missionärer och deras bibelutspridare. Nå väl! Hvad den senaste fredstraktaten gifver dem rätt att göra i Kina, det är dem förbjudet i departementet Sarthe. Prefekten öfver nämde departement har nyligen i ett cirkulär förklarat, att kolporterandet! af protestantiska biblar är förbjudet inom hans departement på den grund, att protestantiska biblar äro att förlikna med skrifter stridande emot majoritetens tro?. Nu känner man väl gen enda paragraf i vår konstittition eller i våra lagar, som förbjuder utdelandet inom Frankrike af skritter stridande emot majoritetens tro, men deremot har hela verlden den fullständigaste visshet derom att pr fckternas beslut äro förbindande för alla inom leras departement, samt att öfverträdandet är en förbrytelse, som lagenligt bestraffas af domstolatne. Finnes då ingen förhoppning för protestanterna att vinna framgång emot herr Lon Chevreau, eller att kunna påtvinga denne; embetsman en traktat, liknande den som himlens son, solens och månens broder, nyss fått underkasta sig? Finnes det icke i vår konstitution en artikel, som förklarar, att staten skyddar lika alla trosbekännelser? Det af administrationen officielt anförda motiv till förbudet för spridandet af de dissenterande sekternas biblar och religiösa traktater är att af dessa skrifter framkallas diskussioner, hvilka ej mera tillhöra vår tid. Men om gränsbestämningen för bekännelsefriheten skulle bli en kronologisk fråga, så skulle vi måhända kunna anmärka, att den heliga jungfruns uppträdande icke eger stört mera sammanhang med vårt närvarande sociala tillstånd än bibelspridningen, och attsamma lagliga tolerans, som skyddar det enä, icke borde nndandragas den andra. Vi inse ej huru man vid sidan af detta katbolikernas nya och fruktbärande mirakel skall kunna billigtvis förneka protestanterna att försöka deras favoritmirakel, af en vida mera ödmjuk och mindre bullersam . natur, och att få pröfva bibelläsningens verkan på folket sinnen. Hvad oss beträffar så veta vi ett mirakel större än alla dessa, för hvilket vi Varmt nitälska, och som alla tänkande borde hjelpa oss att söka åstadkomma; det vore att se våra medborgare mindre högt berömma sig af att cga en fullkomlig bekännelsefrihet, men deremot nedlåta sig att undersöka hvaruti denna frihet består, och huru man skall bära sig åt att få densamma tillämpad. Man finner i ofvanstående artikel under ett lätt och humoristiskt framställningssätt en djup ovilja uttalad, såväl öfver den romerska hierarkiens eländiga taskspelerier, som öfver den sodtycklighet, hvarmed protestanternas genom grundlag försäkrade rättigheter behandlas af de administrativa myndigheterna, hvilkas allmakt beklagligen är grundad på civillagens stadganden. Det senaste tillfälle, hvarvid denna godtycklighet gifvit sig tillkänna, var händelen 1 Maubeuge, der en reformert kyrka och dess pastor fängslades på den grund, att man ej) ställt sig till efterrättelse prefektens upphäfvande af det tillstånd municipalrådet lemnat. Att prefekten härvid handlät godttyckligt lärer af ingen bestridas, men man må härvid ej förgäta, att utöfvandet af ett sådant godtycke var hans lagliga rätt. Någon egentlig förföljelse var således här ej i fråga; det onda ligger här, alldeles som hos oss, i bristen på öfverensstämmelse emellan grundlagens bud och speciallagars föreskrifter; och om det å ena sidan icke kan bestridas, att den stela och äfven i alla kyrkliga förhållanden ingripande byråkratism, som utmärker franska administrationen, till en viss grad förlamar samvetsfrihetens välgörande verkningar, så måste man å andra: sidan erkänna, att grundlagsbudets humana föreskrift der har ett mäktigt stöd i den afsky för prestvälde, hvilken är så liflig ej mindre hos Frankrikes katoliker än dess protestanter. Och om civiladministrationen der ock eger makt att besvära protestanter i utöfningen af deras trosbekännelse, så förmår den likväl icke fråntaga dem deras egenskap att vara fransmän, och der finnes ingen lag, enligt hvilken man kan beröfva olika tänkande deras rätt att ärfva sina närmaste, och som förbjuder dem att få inandas fädernuesI landets Juft.. Det ligger med ett ord en omätlig skilnad emellan den i tillämpningen någon gång bortfuskade religionsfriheten i Frankrike och Sverges vidunderliga religionstvång, grundadt i lagar, som man blyges att tillämpa, och då sådant någon gång måste ske, söker utfinna alla möjliga bivägar att:förekomma döras. verkan, sedan man försniått att beträda den raka vägen, nemligen det på en gång ändamålslösa och förnedrande stadgandets utplånande ur den lagstiftning, som bör vittna om folkets ståndpunkt i-sedligt och intellektuelt hänseende. Köngl. Maj:t Har, enligt Posttidningens len 10 dennes på derom gjord ansökning, beviljat justitierådet m. m. J. Boy afsked med