Aftonbladet – 4 september 1858, sida 3

det att de, seende endast yta och sken, men icke det inre väsendet och grunden uppställt denna form — blott emedan: den har en viss likhet i det yttre, med impf. indik, — såsom impf. konj. efter bvad som: kallas enkelt konjunktift presens,, men, som sär i grunden optativ., Anonymen glömmer dock, att . denna vår ännu s. k. pres. konjunkt. (t. ex. våra vare, Jinne, älske) i fornspråket var både konjunktiv och optativ, ej blott optativ såsom numera, samt att vår s. k..impf. konj. af de starka verberna (vore, funne, fore) ännu är derjemte optativ t. ex. vore jag död! Han glömmer derjemte, att, både i fornspråket och det närvarande, var och är pres. konj. bildad på pres. indik., och impf. konj. på impf. indik. Den i våra grammatikor vanliga uppstäilningen torde således ej sakna historisk och formel grund, om också numera betydelsen af presens blifvit uteslutande optativ. Att i konjunktiven tidsformen ej alltid säkert anger den tänkta tiden, hvilken dessutom vanligen är sväfvande, är ej ovanligt. I Spanskan t. ex. finns formelt ett serskildt pres. och ett serskildt futur. konj.. Båda kan dock ofta användas promiscue inom Spanska språket; och blir det fråga om att återge samma tanke i andra språk, både beslägtade och icke beslägtade, så nyttjas der ofta indikativ-former t. ex. cuando tengas (pres. konj.) eller tuvieres (fut. konj.) tiempo, quand tu auras (fut indik.) le tems; när du får (pres. indik.) tid. — Det Spanska imperf. konjunkt. kan, på samma sätt, användas der i Fransyskan står dels impf. eller plusqv. perf. indik., dels conditionel, dels impf. konj. (Marti nez 15:de uppl sid. 75—77.). — Der ser man hur litet det är någon i förnuftet grundad nödvändighei som fordrar egandet och användandet af konjunktivformer; eller åtminstone måste man då anta ett ser skildt förnuft och serskilda tankelagar för hvart folk. För att visa orimligheten af språkets nuvarande riktning, att ersätta denna de starka verbernas s. k impf.-konj. med impf. indik. anför Anon. exempel: — — — Om man t. ex. säger: jag tror, att, om dv komme, finge du 0. s. v., och om man eftertänker hvad slags tid komme och finge verkligen utmär ka, så måste man inse, att åtminstone är det ick. imperfectum, — — —. Försöker man att i stället för det konjunktiva s. k. imperfectum insätta det berättande, indikativa, så blifver frasen: jag tror, at om du kom, så fick du; och huru skall den tydas ai en tänkande menniska med verklig språk-känsla: Icke på annat sätt än så här: jag vet icke om dt kom eller fick; men det vet jag, att om händelser verkligen var, att du kom, så var äfven händelsen, att du fick. Frasens hela vilkorliga natur är försvunnen; det är ej vidare fråga om hvad som kommer av ske, om ett annat sker, endast om något, som måstc hafva skett, om man blott visste, att ett annat äfver har skett. — — — — Att denna böjning icke är a imperfekt natur, skall äfven blifva tydligt, om dei första verbet, jag vet, som står i presens indikativ förvåndlas till imperfectum. Jag visste, att om dr komme, finge du, är oriktigt — — — Eftersatsen: båda verb böra, då försatsens verb är imperfectum blifva skulle komma och skulle få (emedan det är: den äkta imperfekt-formen i konjunktif); eller allr: rättast och mest rationelt: hade kommit, och hade fåtts — — Så långt Anonymen! — — Alltså: Jac visste att hade du kommit, hade du fått är det rätta ste och mest rationela; men huru skall denna fra: tydas af en tänkande menniska med verklig språkkänsla? Icke på annat sätt än så här: jag visst icke (då) om du hade kommit eller hade fått; mer det visste jag, att om händelsen verkligen var, att di hade kommit, så var äfven händelsen, att du hade fått Frasens hela vilkorliga natur är försvunnen; det äre vidare fråga om hvad som skulle kommit att ske, on ett annat hade skett, endast om något, som reda då måste hafva skett, om man blott hade vetat, at ett annat då redan hade skett! — Anonymen ser at: han råkat in i en s. k. återvänds-gränd! Saken är, att i vårt språk, sådant det nu är, kar villkorlighet, sväfvande mellan pres. och futur., ut tryckas genom impf. indik. på flera sätt, t. ex. del; med impf. indik. med om framför, dels med impf indik. utan om framför, men subjektet sätts då vanligen efteråt t. ex. Om jag kunde — nog ville jag: Om jag hade makt — nog hade jag vilja. Dock ka äfven subjektet stå framför: t. ex. jag kunde no, (skulle nog kunna), om jag ville. Dels kan nämd: verbalhandlingens vilkorlighet uttryckas genom om skrifning med ett annat impf. ind. oftast skulle (impt af skall), och hufvudverbet i infinitiv t. ex. Anon:s eget, uttryck, Sv. Tidn. N:r 71, s. 2; på midten a 3:dje sp.) — — man skulle möjligen vänta det — —, Denna sednare omskrifning, hvilken således ingalunda alltid har imperfekt betydelse, förekommer i synnerhet då genom enkelt impf. indik, tvekar. skulle kunna uppkomma om huruvida satsen är vi korlig eller ej. Låt oss såsom exempel ta den fras. som Anonym. cfvan uppställer såsom; efter hvad har tycks tro, prof på det talsvenska sättet att uttryck: sig nemligen: Jag trör att om du kom, så fick du. Si skulle förmodligen högst sällan någom säga; utan i stället så här: Jag tror att om du kom, så skulle di få. Alldeles som i Fransyskan: Je crois que si tu li sais de bons livres, tu serais plus instruit, — Från språkets närvarande ståndpunkt har sålede Anon. troligen rätt deri, att de starka verbernas eger. domliga vilkorlighets form, den s. k. impf. konj., rättast jemförs med, om också ej fullt motsvarar, det fransyska conditionel; men erkännas bör derjemte atr imperf. indik. kan användas, och har rättighet ati användas till samma bruk (liksom i Danskan). Omskrifningen med skulle kan dock svårligen vars optativ, hvilket deremot det enkla impf. indik. fulkomligt kan vara t. ex. O, om vi hade vingar som foglarne ha!) — Då denna impf. konj. (conditionel optativ)-form således öfverallt har sin suppleant fär dig, så är det lätt förklarligt, att den hastigare än dc öfriga delarna af den starka böjningen, måste försvin na. — I talsvenskan kan hvarken impf. eller pres. konj räknas för annat än enstaka undantag. — Den största teoretiska (oafsedd-dess historiska värde som minnesmärke) fördel, som hela den s. k. starka böj ningen har skulle egentl. ligga deri, att dessa s.k. stark verber bildar sitt preteritum blott genom en inre förändring i roten (vokalbyte, afljud) i st. f. att des. k svaga måste för samma ändamål tillfoga en staf velse (.— de), som ursprungligen var ett serskilt hjelpverb (Art. X) och hvarför man, då de sålunda likson. behöfde hjelp utifrån, kallat dem svaga. — Denn: fördel är naturligtvis, praktiskt taladt, och med ögat fästadt på nutiden, och ej tusentals år tillbaks, ren: imaginär! Deremot är fördelen af den s. k. svag: böjningens regelbundenhet stor och praktisk! — Dessutom är denna rol, som afljudet fått sig uppdragen. eller att utmärka tempus, måhända ej en ursprunglig. Språkforskningens Furstar är ej derom rätt ense; men en af dem, Bopp, förklarar åtminstone bestämdt att så ej är fallet. Se flera ställen i Vergl Gramm. och serskildt sid. 850.: emedan i hela IndoEuropeiska språkstammen icke förekommer det fall vatt gramatiska förhållanden uttrycks genom förän sdring af rotvokalen. — Dessa vokalförstärkningar och vokalförsvaganden sammansmältningar af två olika vokaler till en dit tong, ur hvilken sedermern en ny vokal framgick c 3, Vv. 0. 8. Vv, alla de välljudslagar, som dikterades a: ) Fortsättningen af den bekanta strofen ger der had. en lutning till konjunktiv; men om man tar denna den. första catcon. oncam.. oå Be eb sant. Atari