Aftonbladet – 4 september 1858, sida 3

EROESE ARE UP Stake ere ER VEN neg TR G RR ARA ASPASE LONG AEA efter, men icke nu. Om Språkfrågan. XI. Den framställning af verbets öden, som, ehur Slott skizzerad och sammanträngd, likväl blifv längre än jag önskat, na!kas ändtligen sitt slut. Annu återstår blott ett antydande af tillståndet ivå: eget språk. — På vederbörliga ställen får jag äfve dervid tillfälle att skärskåda de af Anonymens ul märkningar, som ännu är obbsvarade. I nya Svenskan sönderfaller verbalböjningen liksor i öfriga Germaniska språk i två klasser, den svag och den starka. Den s. k. svaga verbalklassen kan uppdelas olik: men här är tilräckligt att säga, att efter 1:sta konj om hvilken alla är ense, nemligen den med imper på —ade (älskade), går regelbundet ungefär , a alla enkla svenska verber, eller omkring 2000 st. (S: Spr. Lag. I. s. 8. 44.) Efter de 2:dra och 3:dje svaga konjugationern: med imperfekter på —de (böjde) eller —te (läste) oc —dde (bodde) går, mer eller mindre säkert, omkrin 100 verber (Sv. Spr. L. I. s. 68. 72. 116.) Hela antalet af starka verber i vår nu varand skriftsvenska med anomala och osäkra och sådan som blott delvis harstark böjning, m. e. o. alla, sor möjligen skulle kunna räknas till de starka, uppgå endast till omkring 150 st.); men börjar man att sei skildt granska hvart och ett af alla dessa, så säge örat genast, alt en mängd af Cem oftare böjs svag än starkt, t. ex. lita oftast litade, ej let; vräka, allti oräkte, och endast någongång i poesi vrok 0. a. V. De, som alltid (eller så godt som alltid) begagna stark böjning är numera ej mer än omkring 115 st. de andra har öfvergått dels till 2:dra, dels tiff de; I:sta konjugationen, efter hvilka de vanligast böjs. — Sammanställer man det föregående, så ser man så ledes, att de verkligen säkra starka verber:a ej nu mera utgör ens ,,-del af språkets förråd af enkl: verber. — Jag talar alltid blott om ce enkla; ty et sammansatt följer sitt enklas konjugation, och pro portionen blir alltid densamma. Denna böjning, de! s. k. starka, må sålunda gerna tillerkännas allt de värd2 den eger såsom fornminne och såsom ledar för vår spr kkänsla att bättre förstå fornverlden: språkformer; men detta ändamål kunde uppfyllas äf ven om antalet sådana verber vore än mycket min dre. Jag anser derföre såsom en ren vinst för språ ket, när ett verb af denna föråldrade och trasslig: böjningsktass öfvergår till den 1:sta eller såsom van ligen till den 2:dra konjugationen. De starka verberna i Skriftsvenskan har en ser skild villkorlighetsform, som vanligen kallas imper fekt konjunktiv. Anonymen lägger ofantlig vigt på bibehållandet af denna form, och tycks tro, att jag har någon fiendtlig afsigt mot densamma. — Hvad då först angår den tro, som mina motstån. dare tycks hysa, att jag skulle, så att säga, hysa nå: gon ovilja mot denna eller någon: annan form, så är det samma misstag, som jag förut anmärkt.. Jag blott tillkännager hvad som enligt min öfvertygelse, är språkets nuvarande ståndpunkt. Ansvaret eller förtjensten att ha fört det dit, der det nu befinner sig, tillhör hela Svenska Folket genom sekler! — Hvad, för det andra, vigten af denna forms bibehållande beträffar, så krymper den ihop till litet eller intet, då man besinnar det ytterst ringa antal starka verber; som vi, såsom nyss visats, har qvar i Svenskan, och att det är endast dessa, de s.k. starka verberna, som har denna form, hvilken alls ej finns hos de, till antalet mer än tjugo gånger talrikare svaga verberna. Inom sjelfva denna lilla hop af starka verber är ej ens alla rätt säkra om besittningen af denna form. Låt oss t. ex. se hvad i Svenska Språkets Lagar sägs härom (B. I. s. 262): I de flesta (starka) verb med e eller ö i impf. indik., och öfverhufvud i dem, som äro utan a uti impf. indik. sing., älskar man icke att använda impf. konj. — Det heter väl stundom grepe, stege, hölle, fore; men sällan bete, skene, slöte, sjönye, ljöge, söge, oge 0. 8. Vv. fastän de låta säga sigs — — — Till och med impf. pl. indik. är i dylika verb icke särleles omtyckt. — Deremot har man ingen motvilja för funne, vunne, sluppe eller för funno, vunno, sluppo n. fl. med annat vexelljud än impf. indik. sing. — — — Den anmärkta företeelsen lärer då lät ast kunna förklaras sålunda, att man har en dunel känsla af det nya vexel-ljudets naturliga plats i mpf. indik. pl. och impf. konjunkt., om man ock gör indantag för vissa gångbara ord, såsom tog, togo, oge; såg, sågo, såge och några andra hvilka sedan sammalt blott haft ett vexel-ljud. — Ehuru denna konjunktiv-form af Förf. till Sv. Spr. sag. tillerkänns ett lika högt värde som af någon innan, så hindrar dock således detta icke honom, om framförallt vill sanning, attipraktiken inskränka gandet af denna form till hufvudsakligen endast ver er med dubbelt vexel-ljud (finna fann furno funne ch några, som af ålder haft endast ett vexel-ljud. ch, bland dessa, hufvudsakligast de med o i impf. ndik. (taga, tog, togo, toge.) Räknar man enl. dessa runder bland de i noten anförda verberna, så finjer man att det omtalta impf. konj., strängt taget. j tillkommer mera än ungefär 40 st. säkra starka erber! Siffran är talande! Denna form må då ha ur. stort historiskt. värde som helst, praktiskt taladt r den nu mera en obetydlighet; så mycket merson. len, jag upprepar det, äfven vid dessa få verber inalunda säkert och alltid förekommer. Jag kunde derör gerna lemna frågan om denna form derhän, utan idare ordande; men kanske kan det ej heller skadi tt litet närmare skärskåda Anonymens yttranden åde om dess benämning och om dess oersättlighet Anonymen godkänner ej den allmännt begagnade enämningen af impf. konj. för denna form. Har xar strängt upp våra vanliga grammatikor, såson v. akademiens, Sahlstedts, Almqvists o s. v. för ) Sv. Spr. Lag. I. s. 250 ff. uppräknas nedanstående. Jag trycker med kursiv stil alla sådana, som de tillika anges ha understundom, delvis eller helt ock hållet, svag böjning. l:sta kl.: gripa, pipa, knipa. lida, rida, glida, gnida, qvida, smida, snida, svida, vrida, skrida, sprida, strida, niga, tiga, stiga, vika svika, skrika, hvina, skina, bita, lita, slita, smita rifva, blifva (bli), drifva, klifva, skrifva; äta; låta gråta; hålla; falla; läsa; fara, taga (ta), draga väga, vaka, vräka, gala, mala, häfva, gräfva, begraf va, skafva; gjuta, ljuta, njuta, tjuta, skjuta, bjuda ljuda, skjuda, ljuga, sjunga, sjunka, suga, hugga sluka, supa, sluta; trifvas. Anomala: vara; gifva (ge) bedja (be), qväda, dräpa, förgäta, gitta; ligga; kom ma, sofva, heta; le, se, få, gå; slå, stå, två, dö 2:dra kl. Brinna, finna, hinna, rinna, vinna, spin na, försvinna, binda, stinga, springa, slinka, stinka slinta, dricka, sticka, spricka, räcka, kläcka, smälla svälja, hjelpa, stjelpa, smälta, svälta, skälfva, simmo. dimpa, slippa, spritta, sqvätta, brista; stjäla, bära skära, förnimma, sitta, hänga, växa. Anomala; ryta, bryta, flyta, knyta, snyta, tryta, förtryta skryta, flyga, smyga, dyko, ryka, rycka, stryka (?) nypa, drypa, krypa, nysa, fnysa, frysa, klyfva(?) krympa, skrympa; varda; svärja; löpa; klinga, tvinga berga, gälda. Således endast 105 st., som ännu otvetydigt har stark böjning, och 49st., som tillika och vanligast böjs svagt.