Aftonbladet – 2 september 1858, sida 3

Isig en hjelpkälla så betydlig, att jernvägsarpbetet, oaktadt de hittills antagna oförnuftigt stora och oförnuftigt forcerade proportionerna, må kunna genomdrifvas utan statens och nationens. ruin; — ty, ännu en gång sagdt: — Sverge förmår icke inom loppet af 37 år gälda en extra utgift af 240 millioner. Man göre försöket först på en linie! Det är tydligt att staten skall gifva sin räntegaranti, hvarvid förlusten alltid blefve ojemförligt liten, i bredd med förlusterna af hela det nu antagna systemet. -Det är sannolikt att utgången skäll svara emot förhoppningarne, och i det fallet hade man tjenat de omedelbara enskilta intressena under det man medelbart i ännu högre grad frälsat dem genom förminskningen i de vådor man genom den påtänkta oförsvarliga skuldsättningen beredt det allmänna. (Insändt.) Ännu ett ord om kyrkogårdarne. Aftonbladet för den 14 Angusti d. å. innehåller en läsvärd och sann artikel med namnet: Våra kyrkogårdar,, vid hvilken undertecknad fästat sig med förkärlek, och i hvilken det talas om hvad presten och skolläraren inom församlingen skulle kunna i artikelns syfte åstadkomma. Sangviniska förhoppning, som säkerligen hundraden af personer hyst och hysa, men hvarpå. hundraden skola missräkna sig! Den presten, som har något att säga, är i allmänhet en gubbe, som, i fall han i sin ungdom haft en smula skönhetssinne, nu har förlorat det, eller, hvad allmännare är, hellre sköter sina egna angelägenheter med sitt eller sina boställens vård samt sina intägter i församlingen, än han tänker, än mindre gör något för sockenkyrkans och dess omgifnings förskönande. Man talar om tempel! ...... Res omkring i landsorterna och stig in i kyrkorna, de flesta kyrkorna, tre fjerdedelar af kyrkorna!. Nej. stanna heflre i hållstugan eller stallet på de gästgifvaregårdar ni besöker; ni finner der mera snygghet, mera ordentlighet än i de s. k. templen, hvilka oftast äro eländiga ruckel med söndrigt innanrede, öfverhöljdt af damm, af smuts, af spindelväfvar, likasom tak och väggar hafva enahanda betäckning, och golfvet behöfver rengöras med spade eller skofvel. Skulle likväl kyrkan vara temligen ny och det 1ockar er att ingå i den, tro derföre icke att den är renare, dammfriare, mindre smutsig. Men skulle ni ändtligen icke kunna stilla er nyfikenhet, akta er dock för att närmare betrakta den aldrig rengjorda altarduken eller dopklädet, den någon gång vattenifylda men aldrig sköljda dopskålen, den osnygga träasken för oblaterna, den af erg gröngula kalken och det lika beskaffade patenet, och rör icke med er hand vid de klibbiga vinbuteljerna, och då ni går öfver kyrkogården, se er för fötterna att ni icke stupar omkull på kringströdda torfvor, halfruttnade brädlappar, kringspridda kullerstenar. Detta är likväl templet och dess tillhörigheter, och platsen deromkring, i hvilken gömmes stoftet af kära hädangångne, och hvilken är invigd, helgad och fridlyst. Hvem drabbar ansvaret för allt detta? I sanning ingen annan än presten, denne man, som söndagligen uppträder i detta eländet och säger att han och åhörarne samlats i helgedomen, i Guds hus, i Herrans gårdar, i templet, och kanske låter sin församling sjunga: Hur väl det i ditt tempel går, hur helgedomen herrlig står, det är stor lust att skåda. Men gå fram i prestgården, ni finner säkerligen gården skyfflad, krattad, sopad och försedd med en blomsterparterr; stig in, ni finner rummen snygga, möbleringen anständig, dammfri och ren; hr kyrkoherden bjuder er att spisa middag, ni finner ett ,ackert bord, rent duktyg, hvitt silfver; ni bjudes kaffe ur propra koppar; ni föres utiträdgården på vackra, väl skötta gångar mellan hyfsade träd, ordnade buskar och blommor. Sådänt har hr kyrkoherden, och ifall han är gammal och orkeslös, är oftast hr vice pastorn, emellan det han villigt biträder-fruntimren derinne med sin ordnande hand; trädgårdsmästaren derute; men hurudant Guds hus och detta huses kärib se ut eller huru gudsåkern, som tyskarne så väl kalla kyrkogården, är pyntad, dermed är icke så noga; förmodligen har man fästat sig vid bibelordet, som säger: att den allra högste bor icke uti de tempel, som med händer gjorda ärö,. Talar ni då ett ord om kyrkan m. m. dithörände, så svaras er att församlingen vill icke; mäktar ickeo. s. v., men det sanna i saken kryper äfven oftast fram och lyder så här: Jag börjar blifva för gammal att bråka med det der, jag hvarken orkar eller hinner, jag har så mycket att göra med att. sköta mitt lilla för att kunna berga migp o. s. v.; och den unge vikarien, der en sådan finnes, antingen med en betänksam min tillkännagifver att det behagar icke farbrnr, att han sätter något slikt i verket, eller ock säger han sig icke hinna eller begripa det eller hafva med det att göra, ehuru han å ena sidan har ganska god tid på sig och å andra sidan har ordinarie pästors skyldigheter att fylla: Sådant är förhållandet i allmänhet, ehuru — Aåeder åt de nitiske, redlige, oförtrutne; ty sådana finnas äfven — på ett och annat ställe motsatsen eger rum. Men sjelfviskheten, håglösheten, likgiltigheten, lättjan finnas flerstädes. Hvad åter skollärarne beträffar, torde man så småningom från det hållet få en och annan förhoppning i nu berörde safseende verkliggjord, men först i en tid, då den gamla mot skollärare öch skolor afvoga preststammen gått ut, såvida icke alltför många rotskott uppspira från denna. Lagom.