Aftonbladet – 2 september 1858, sida 3

gemensamma fördel, äfvensom dernäst för att kunna tillse en mängd säkerhetsvilkor 0. s. v. När man nu medgifver:den fullkomliga rik tigheten i dessa afveenden, återstår likväl att tillse hutuvida ieke allt detta kan vinnasäfven utan att staten blir konstruktör, egare och förI valtare af dessa kommunikationsanstalter. Sådant visar sig också genast; fördenskuld ville man, i de länder, der staten belastat sig med denna börda, gerna blifva den åter qvitt. Sådant går likväl icke lätt för sig, för de högst betydliga summor deras inlösen fordrar. Enheten i planen för kommunikationsanstalterna fordrar statens inblandning och afgörande; men hvad hindrar väl statsmakten att derom ordna, äfven om utförandet och besittningsrätten lemnas åt den enskilte? Hela lagstiftningen för jernvägarne bör tillhöra det allmänna, men utförandet öfverlemnas åt den jenskilta omtankan, der icke, i undantagsfall, förhållandena visa sig sådana, att det allmännas nytta icke är förenlig med den enskiltes, t. ex. när alltför stor relativ kostnad behöfde användas, och der förmånen omedelbart hufvudsakligast tillfölle staten. Då Sverge beslöt anlägga jernvägar på statens bekostnad, var det emedan man, i sin vanliga okunnighet, icke hade sig bekant huru förhållandet visat sig i de länder der man behandlat saken såsom en det allmännas affär; man visste allenast att man en gång proklamerat staten såsom hufvudman äfven i detta fall, ej att man sedermera funnit sitt misstag och gerna skul!e velat ändra detsamma. Väl bidrog också härtill i Sverge vår öfvertygelse om -den enskilta förmögenhetens otillräcklighet, hvarom man har ett ärfdt begrepp, ärfdt ifrån många slägtleder tillbaka och bibehållet såsom trosartikel, ehuru en närmare skärskådning af förhållandena hos den enskilte skulle kunnat lära oss att vi icke äro så fattiga som vi antaga, om vi hade minsta förstånd och vilja att hushålla, ech icke oupphörligt förbrukade hela vår produktion, och ändå något. derutöfver. De sista årens finansiella brytning har tillräckligt visat huru vår enskilta hushållning varit beskaffad. En fortsättning af åsigter och vanor att förbruka utöfver sina tillgångar ligger i beslutet att igenom statens skuldsättning — till öfverdrifvet belopp — utföra jernvägsarbetet. Detta beslut kan medföra en vinst af tid för staten, och en skörd af utmärkelse för verkställaren — i fall icke slutligen kreditbrist kan mellankomma och hindra staten från att få skuldsätta-sig så mycket som den behöfver, eller svårigheten att uppbringa räntor och löpande kapitalafbetalningar föranleder en väckelse att se sig om på annat håll för att få fulländning åt det i för stor skala tilltagna systemet. De banor man redan börjat kunna icke afbrytas i deras utförande; men för de ännu icke påbörjade borde ett annat finanssätt,; än blott med. statens medel, försökas. Ser man något närmare på saken, så torde väl en stor massa tillgångar kunna uppsökas, oberoende af: statsmedlen. Öfvertänker man väl, i vanliga fall, huru mycket större belopp man eger i det lilla och mångfaldiga, än i det ena och stora? Huru ojemförligt större tillgångar ligga hos massan af enskilte, än hos staten? Hvarför skulle man då icke begagna dem? Förgäfves må man härvid invända, att det är just dessa större tillgångar man i sista handen påräknar då staten kastar sig i större utgifter; dessa tillgångar åtkommas icke lika beqvämt på sådant sätt och kunna icke såsom beskattning utgå med samma lätthet; ja! vi påstå att. de, t. ex. vid den oss beredda utsiften af 240 millioner inom 37 år, icke kunna utgå. Ingenting synes deremot hindra staten att låta den enskilte medverka för egen räkning vid utförandet af de banor, dem man ännu icke påbörjat. Staten kan ställa dem på aktier; så små att de kunna öfvertagas af t. ex. egaren till 14, hemman. Rättigheten att ordna om jernbanans alla förhållanden skall staten dervid likväl icke afsäga sig, såframt icke ett öfvervägande aktietal tillfölle de enskilte, i hvilket fall hufvudsakligen polisvården qvarblefve hos staten. Om sådana aktier nedsattes till belopp af 100 rdr rmt, skulle säkert den största mängden allmoge i grannskapet af jernvägen (på 2 mils afstånd å hvardera sidan) taga dessa aktier. Nu vet man att penningstyrka väl ägden minsta hos vår allmoge, men man vet också att jernvägarne fordra en stor mängd arbeten, hvilka särdeles väl kunna och måste utföras just af allmogen. Mer än hafva arbetskostnaden består i sådana prestationer som bonden kan utgöra in natura. Der har man således en tillgång som hittills aldrig varit beräknad. Ännu mera skulle saken forthjelpas, om sådana personer, hvilka endast ega sin arbetskraft, kunde få taga aktier, hvilkas inbetalningar gjordes till en. del med arbete, så-att liqviden blefve t. ex. hälften med -arbete, hvaremot de för den andra hälften af levereradt arbete finge kontant, för att kunna uppehålla sig under arbetet; För återstoden blefve de aktieegare, och hade derigenom tvungits till en besparing som arbetaren: eljest sällan underkastar sig. Mången förmögen bonde skulle, utom arbetsaktier, insätta penningar, ty för närvarande har svenska bonden i åtskilliga provinser jemförelsevis mera penningar än andra klasser i samhället. Vi hafva icke omtalat possessionaterna i dithörande orter, emedan de, om också med betydande förmögenhet, äro för få, för att med sina tillgångar kunna uppväga allmogen; men naturligtvis bör deras medverkan tillkomma i beräkningen. På detta sätt skulle-staten kunna uppsöka ENESSEAENO ANT TSE AT AA CERTATER TANAGTTERTEARTAN FINA ERNIE SOKRATES TTT BO MATER