Aftonbladet – 2 september 1858, sida 3

klok! — Förstår du hela den skymf du tillfogat mig derigenom? Jag förklarar, att du icke eger rätt att lyfta. dessa penningar, att förbindelsen är ogiltig, emedan en fåne utfärdat den, dertill af dig. förmådd. Håll,, mamma! Förbindelsen är lika laglig som den, på hvilken mamma uppbär penningar, och min far. står mig väl lika nära som. min mor, skulle jag tro. Att jag vänder mig till honom i dylika fall är naturligare, än att jag vänder mig:till mamma. — En fånen, säger mamma. Icke: är. det till sonen sådanaord böra yttras om en far, hvars enda fel utgöres af hans lärdom., Gå! — Jag har hört nog! utbrast professorskan; askgrå af vrede. Min morl 3 Gå,. eller. låter jag. visa ut dig af mitt tjenstfolk!. Ännu är det jag, som befallerSedan.Albert lemnat sin mor, qvarsatt hon en lång: stund med hufvudet stödt emot handen. Hon sammanbet läpparne allt hårdare och hårdare, liksom för att återhålla den vrede som kokade inom henne. Slutligen reste hon sig upp och-närmade sig dörren, mumlande: Jo, det här är just en herrlig början, men jag skall förekomma allt dylikt vädjande till von Krug direkt, hvilket skulle alldeles krossa min makt och nedsätta mig till en biperson i mitt eget hus. Är väl jag skapad att spela en underordnad rol, att låta huttla mig af man och barn? Nej! — Jag har gifvit unga. herrn för fria tömmar; må han nu begagna sig af denna min uraktlåtenhet, men jag skall visa honom, att en gång måste han böja sig i stoftet inför sin mör, så man han än anser sig vara. Professorskan hade under denna monolog gått trappan uppför och in i sin mans yttre