Aftonbladet – 2 september 1858, sida 3

vid elden få se solen gå upp och åter ned, förrän vi kunna återvända till honom., Fördömdt! sade Werner, derpå hade jag aldrig tänkt — ligger han inklämd der, så äro vi här inspärrade. Ha! mig tyckes nw redan; som hade luften blifvit svårare att inandas än förut — kom, Tessakeh, låt oss skynda, jag är icke lugn förrän jag vet hvad vi hafva att befara.v Ljudlöst kröpo de nu samma väg tillbaka och kommo till klyftan utan att hafva stött på björnen, men allestädes visade blodspåren, att han, dödligt sårad, icke mer hade kunnat komma långt. Det vore ganska förtretligt, mumlade Werner, som nu krupit tillbaka bakom Tessakeh, om han fallit ned i klyftan; då hade vi förgäfves utstått detta äfventyr, ty f—n anamme mig, om jag godvilligt följer honom. Vah!s utropade nu Tessakeh, som, begagnande sig af Werners ljus, lyste ned i klyftan och nu kastade sina blickar åt motsatta sidan, derifrån de med fara för sitt lif kommit hit öfver. — Vah! —:Ligger han der nere? frågade tysken hastigt. Jag ville att han låge der,, mumlade indianen för sig sjelf, svåra ljus skola brinna till slut och vi skola hunogra och törsta, men icke hinna till andra sidan af klyftan ! N Men hvad ligger der då i vägen för oss, Tessakeh? Hvarföre skola vi ej upphinna andra sidan ? frågade Werner ängsligt, under det han. bemödade sig att krypa fram till indianens sida, för att taga reda på hvad som i så hög grad kunde förskräcka honom. Denne smög sig tätt intill väggen, och hållande sitt ljus långt utöfver klyftan, så att strålarne återkastades från motsatta sidan, utropade han: sHär ha vi klyftan, men hvar är utgången ? Till och med den kallblodige tysken utstötte nu ett rop af förskräckelse, då han såg att hålvägen på andra sidan om klyftan var så igenfyld af den troligen döde björnens kropp, att icke den ringaste utsigt för dem var för handen att slippa öfver, utan att störta ned i bråddjupet, emedan der ej fanns en tumsbred plats på hvilken man hade kunnat stöda handen eller armbågen. Tessakeh!s sade Werner slutligen, afbrytande den pinsamma tystnaden; här kunna vi ej blifva qvarliggande och af Redham få vi heller icke vänta oss hjelp, emedan han ej har något jus mera och ej är i stånd att i mörkret hitta vägen, eller, onY han ock hittade den, icke skulle våga följa den, om också sex menniskolif stod på spel; en försigtighet den jag ingalunda vill tadia hos honom, ty ja ryste vid öfvergången, ehuru vi hade ljus. Men då vår belägenhet här förvärras med hvarje ögonblick, vill jag med Guds hjelp våga försöket... Förmår jag ej intränga i hålan: bredvid björnen, utan störtar ned i djupet, så ser det visserligen illa ut med öss, ty då äro vi lifslefvande begrafne; men lyckas mitt försök, skall jag nog se till att vägen åter blir öppen för oss: Indianen svarade intet ord, och Werner lade ifrån sig bössa och kruthorn, afdrog devåta läderbyxorna, sväfvade kort derpå åter, såsom förra gången; med knäna och armbågarne hårdt pressade mot klippväggarne, öfver det mörka djupet och uppnådde sålunda, inom några få minuter; den motsatta sidan: likväl gäckades hans försök att bortskaffa björnens tunga kropp och öppna vägen; orörligtlåg djuret der, ännu i döden fasaväckande för dess bBanemän? Med högsta ansträngning och i dödsångest gjorde han ännu ett förtvifladt försök med högra armen, emedan han ej vågade lyfta den venstra från klippan der den utgjorde hans enda stödjepunkt. 7Men, 0: fasa! hans högra fot, stödd uppå en af droppstenstaggarne, slant, hvarefter kroppen, mistande sitt stöd, började glida nedåt och han ofelbart hade störtat i djupet, derest han icke ännu i rättan tid fått tag med båda händerna i kanten af hålan. Väl erbjöd honom deita blott en ringa tröst och tycktes blott för några ögofiblick fördröja det säkra fallet, ty länge hade han visst icke mäktat hålla sig i detta läge, då hans krafter, utmattade af honger och ansträngning, redan började svika. Men Tessakeh, som rätt uppfattade hans vådliga belägenhet, bad honom hålla sig uppe endast några minuter ännu, emedan han hoppades kunna rädda honom — satte sedan ljuset ned på marken,. tätt intill kanten af klyftan och begynte krypa öfver, ehuru baklänges; ty han hade varnats af Werners ofärd. Han lyckades ock att få begge benen inpressade emellan .b örnen och klippväggen. . Härigenom -var han åtminstone skyddad mot fallet och arbetade nu med förtviflans alla krafter att få sin kropp, som var mycket smärtåre än tyskens; inpressad vid björnens sida. 7 t Rålvägen var förskräckligt trån: och den döde björnen tjock och orörlig. Dock lyckades han omsider, efter flera minuters öfvermensklig ansträngning, att slippa på andra sidan. Tikväl var det nu nästan lika svårt att röra djuret från stället och draga det efter sig, emedan ha ej vågade förunna sig ett endaste ögonblicks Hvila, såfråmt han ville rädda kämraten. Dock kom honom nu den framskjutande dropp: stenen ganska väl till pass, ty han kunde mot den stöda sina fötter under det han halade det obäkliga djuret till sig. Svetten lackade ned i strömmar från hans panna, och just nuhvilade han ett ögonblick för att obehindradt kunna andas, då Werners matta röst nådde hans öra, försäkrande honom, att han icke ens en half minut längre kunde stå ut med sin svåra belägenhet: Mod, mods, ropade Tessakeh, djurets kropp rör sig redan och innan kort skall min broder få andas fritt — mod! och med förnyade krafter ryckte han på kolossen. Nu rörde den sig litet — nu äter litet, han drog ännu ett kraftigt tag och fick den väl en fot närmare intill sig. -Med : blixtens snabbhet kröp han nu åter förbi det dödade djuret och fattade med sin högra hand i Werners. venstra handled; Svinga dig upp — en enda gång blott — så att jag får tag uti din gördelv, ropade indianen. Men Werner hviskade med bruten stämma: Jag kan det ej mera — jag måste släppa mitt tag! Hans krafter hade svikit honom — och Tessakeh såg det, hvarföre han icke heller mer slösade med ord, utan släppte Werners hand, skar en öppning i björnhuden, i hvilken han sedan grep med venstra handen, för att sjelf hafva fäste, böjde sig nedåt och fattade med den högra i Werners gördel. -Denne käntle knappt -hjelpen; förrän han för sista gången — och nu med framgång — ansträngde sina muskler, höjde på sig och snart med öfre delen af kroppen låg inne i hålan: Längre in Kunde han icke ännu slippa, ty björnens kropp fylde ännu för mycket hålans öppning; dock kunde han i denna belägenhet åtminstone hvila sig litet och behöfde icke mer frukta för att störta ned i djupet! Tessakeh fortfor emellertid med försöket att draga björnen längre bort till ett rymligare ställe. Omsider lyckades han ock häruti; och nu svingade sig Werner helt och hållet in i hålvägeh. Men nu voro också båda dödligt utmattade; isynnerhet Werher, som lidit af den ofantliga både kröpps-öch själsspänningen och derföre låg der nästän Sanslös under en half timmas tid. jeg Tessakeh, som, ehuru sjelf i behof af hvila, åtminstone för en stund, var den förste, som åter repade sig, uppmanade kamraten, att ej låta öfverväldiga sig af mattheten. Vår väg är lång och besvärli: ännu, sade han, min broder skall ej länge mör stå ut med den plågsamma hKungern — skulle -han väl vilja förtära köttet rått? Vid ingången till denna håla flammar en tref