Aftonbladet – 1 september 1858, sida 3

han lemnat ifrån sig sin bössa, hade lättare att röra sig framåt. Väl syntes endast Werners venstra arm jemte skuldran utom vattnet, och han såg sig nödsakad att taga kruthörnets band emellan tänderna. för att bevara det för väta, men icke desto mindre sträfvade han modigt och oförskräckt fram på sin vådliga öch mörka bana och uppnådde slutligen, sedan han på detta sätt krypande tillryggalagt 30—40 steg, visserligen genomvät och darrande af kyla, men dock oskadd, den torra delen af hålan, som på detta ställe drog sig uppåt, delande sig i tre särskilta mynningsarmar. Tessakeh stodi samma ögonblick, som Werner reste sig upp i det torra rummet, vid hans sida och -skakade på sig likt en hund, som just stigit upp ur vattnet; derefter lyste han försigtigt omkring sig med ljuset, betraktade med mycken uppmärksamhet den: mjuka marken, uti hvilken man kunde e en ofantlig mängd af hvarjehanda spår intryckta, och vände sig slutligen småleende till sin hvita kamrat, hvilken öppnat sin gördel, aftagit sin jagtskjorta, ur hvilken han pressade vattnet, och sedan undersökte sin bössa, om den icke, oaktadt all försigtighet, genom en obetänksam vändning blifvit fuktig. Jägarne hafva ofta funnit denna håla, men min hvite broder och Tessakeh hafva aldrig varit bland. dem vid sådana tillfällen; de hafva tändt sina eldar vid ingången, men ända hit har ingen burit ens den minsta gnista; de likna vargen, som smyger omkring den sofvande jägarens läger — de vädra snart upp det upphängda vildbrådet, men sky menniskans blick.s Jag undrar uti hvilken af dessa tre hålor björnen kan hafva gömt sig? frågade Werner, dragande ånyo på sig sin utvridna skjorta och spännande omkring sig gördeln med knifven — de likna hvarann alla tre och tyckas, så sannt jag lefver, också vara lika obeqväma allesamman. Under tiden hade Tessakeh fortsatt sina observationer och utropade nu, pekande på några breda spår, som löpte in i öppningen till venster. Här ha vi hans spår, han är stor och tung, ramarne äro djupt intryckta i marken, oeh djuret lärer sofva nu. Besanna sig dina ord, Tessakeh, svarade Werner, och sofver nalle verkligen, så hafva vi vunnet spel, och det skall kosta oss mera besvär att få hans jordiska qvarlefvor fram i dagen, än att döda honom. Men, fortfor han efter en liten paus, under hvilken han upptagit sitt ljus från marken, vvi få ej söla här; Redham torde hafva ganska ledsamt deruppe i sin enslighet, och jag sjelf önskade intet bättre än att i qväll få steka en bit björnkött på spettet.os Till qvällsvarden? sade Tessakeh leende; vvår broder deruppe skall se solen återvända öfver bergstopparne i öster och allt ännu ligga vid elden, afbil dande vår återkomst. Hålan är trång, och mycken möda skall det kosta oss att få upp vår börda.r Mörka utsigter,, brummade Werner för sig sjelf, ty de våta kläderna kändes just icke behagligt på kroppen, ehuru de ej gjorde samma intryck på Tessakeh; här återstår dock intet annat val än att krypa vägen framåt; ty ju längre vi söla, desto senare komma vi. till målet — och nu, Tessakeh, go ahead ! at Vill min broder anförtro mig sin korta bössa och följa efter mig, frågade indianen medan han stannade. Nej, nej, så var ieke min mening, Tessakeh, svarade Werner, jag kryper förut, och vill vara fördömd, om du varseblir någon ävgslan hos mig; nej, om också utsigten på en långvarig fasta för ett ögonblick ej rätt ville behaga mig, var orsaken härtill ingalunda -räddhåga eller något annat bekymmer! Gif akt på ljuset du, att det ej får slockna, ty i mörkret vore det mindre behagligt här nere, och nu — i Guds namn framåt. Efter att hafva yttrat detta, närmade han sig ingången till den venstra hålan och kröp framåt, skjutande bössan framför sig, hållande ljuset i venstra handen och åtföljd af Tessakeh, hvilken, då han såg ein kamrat besluten att vara den, som först beträdde hålan, icke sade ett ord vidare, utan fastmer tycktes beliten med att den unge tysken frivilligt och gerna utsatte sig för den största faran. Hålan var i början så rymlig, att båda obehindradt kunde kryps fram åtminstone på sina knän, men efter ungefär 50 steg blef den för hvarje fotbredd lägre; och det öfre hvalfvet sänkte sig slutligen ned till en höjd af endast 12 tum, så att Werner, som var axelbred och grofli mmad, med möda kunde röra sig fram. Likväl afstod han icke från sitt förehafvande, då han af spåren i den mjuka marken kunde se, att också björnen tagit denna väg, och slutligen kom man åter till en del af hålvägen, som var något höI gre; men här mötte dem ett nytt hinder, ty om öckså hålan drog sig rakt fram inåt berget, öppnade sig framför dem nu en brunnartad klyfta, den der, om också icke bredare än sjelfva vägen, på hvilken de krupit fram, väl var sina fem fot lång och Gud vet huru djup, ty fastän Werner lyste nedåt med ljuset på mer än armslängd, kunde de dock icke skönja något annat än djupaste mörker. Hör min broder björnen? frågade Tessakeh, . då han märkte, att Werner förblef orörlig. Åhnej! men en klyfta är här, om hvilken jag gerna ville veta, huru djup den kan vara, förrän jag vågar fortsätta färden öfver densamma; också vet jag ej huru jag skall kunna mäta djupet, ty jag kan ej Ey det. och har ej heller någon sten att kasta dit ned. : Har då min broder icke heller någon kula i sin jagtväska? frågade Indianen lakoniskt. Du har rätt, Tessakeh, derpå hade jag ej tänkt, fem kulor skall jag i alla fall ej skjuta bort här nere, svarade Werner och framtog en kula, den han fälde ned i klyftan, hvilken väl kunde vara sina trettio fot ljup, ty länge varade det förrän ett doft plaskande hördes derifrån. Föga tröstad af denna upptäckt, utropade han: Halloh — mörka utsigter, ty om jag också med största ansträngniug trycker mig mot båda väggarne och sålunda slipper öfver bråddjupet, blir det en annan fråga, huru vi skola få björnen öfver. Jag vet i sanning icke, hvad som nu ir att göra.v Framåt, om det finnes en aflägsen möjlighet härtills, gaf Tessakeh till svar; det är svårl att väga en fogel, så länge han sväfvar i luften; så snart Tessakeh får se det dödade vildbrådets blod, skall han ock veta huru det skall befordras upp i dagsljuset! Godt, sade Werner, som du tycker; jag är med om saken, men ansvaret blir ditt, såframt Vi förgäfves slösa bort möda och arbete. Och nu pressade han sina båda armbågar och knän mot hålans väggar och uppnådde sålunda, nästan sväfvande i lufjen, fortsättningen af den sålunda afbrutna hålvägen; som var så trång, att hän knappt kunde vända sig för att kasta en blick på den tillryggalagda stråten. Utan att vidare vänta på Tessakeh, den han trodde följa efter, kröp han vidare och följde björnspåret, som också här syntes tydligt aftryckt i den mjuka jordmånen, på en sträcka af ungefär 100 steg, då han. plötsligt tyckte sig höra ett sakta qvidande från len delen af hålan, som-låg framför honom. Han lyssnade oeh hörde nu tydligt detta sakta, qvidande äte, som björnen frambringar, då ban under vinterlvalan suger på sina ramar, Tessakehpx,. hviskade han nu, oeh vände sitt hufud, emedan ; gången här var. något rymligare —) Tessakeh, jag hör björnen.s :s E SB SN ET ae er Men hvad är det då du ämnar säga henne ? ! frågade: systern och såg ängslig ut.