Aftonbladet – 31 augusti 1858, sida 2

ställning, Den tiden väckte emellertid bladet blott litet intresse utanför den krets, för hvilken det var bestämdt, och det var först den politiska utvecklingen 1848 som visade den större allmänheten, hvilken förmåga fanns hos skomakare Hansen. Han kom in såsom medlem i: afsden grundlagsstiftande församlingen. ochi; der speladehan en mycket betydelsefull rolli; så väl på grund af sin verkliga duglighet, som på grund af det partis styrka, till hvars hufvudledare ban hörde. Han har icke sär-j; deles stora kunskaper eller mycken bildning , i. allmänhet, men han har för det första energi och för det andra en ganska betydlig skarp-j; sinnighet, som gör det för honom mycket lätt och lustigt att sätta sig in i förevarande frågor, uppfatta dem från den rätta synpunkten och bringa dem till en logisk och konseqvent . lösning; men derjemte förledes han ofta tilll spetsfundigheter, hårklyfverier och en lek medi; ord, som för ett ögonblick kan vara kuriös,. att åse, men i sig sjelf är ofruktbar för ett!j verkligen gedieget resultat och ilängden blif1. ver ytterst tröttande och enformig. Såsom l talare vid riksdagen spelar. han emellertid i. städse en betydlig roll, och han är utan tvifvel sitt partis största kapacitet och öfvergåri: långt sina stallbröder. Märkligt nog har han. aldrig på detta sätt förmått göra sig gällandel, inom pressen. Hans tidning, som flera gån-1; 1 hans läsare, de lägre klassernas hela samhällsS : ger ombytt naran och för tillfället heter Morgenposten, utmärker sig genom en mycket klen redaktion i anseende till allt. som hör till nyheter, litteratur, teaterkritik o. s. v. Dessa brancher representeras visserligen, men så klen: och likgiltigt som möjligt. Det enda Hansen såsom redaktör tyckes hafva intresse för är den ledande politiska artikeln. På detta område l kan man onekligen någon gång få se välskrifna I uppsatser, som erinra om den begåfvade riksdagstalaren.och rutinerade politiska ledaren. men i allmänhet äro skuggsidorna af han: talang framträdande långt mera i hansjournalistiska än i hans riksdagsverksamhet, och hans tidning faller derföre ofta in i en tröttande. intetsägande sönderplockning och förvrängning af motståndarnes ord. En tid var han ensam om att representera bondevännernas åsigter inom pressen, men för några år sedan fick han en kollega i skolläraren och riksdagsmannen D. E. Rugaard, som med bondevännernas hjelp köpte. ett litet Köpenhamnsblad för att derigenom utsträcka partiets inflytande äfven till städernas och synnerligen Köpenhamns lägre befolkning. Rugaard är liksom Hansen i saknad af all högre bildning, men har deremot den största sjelftillit och de löjligaste anspråk i denna riktning; han är utan talang, men i besittning at en råhet och hänsynslöshet, som gör hans blad till ett märkligt, om än litet glädjande fenomen. Vid den stora schismen mellan Tscherning å ena sidan och J. A. Hansen samt B. Christensen å den andra följde han de senare, och hans tidning var då ett osmakligt och motbjudande eko af-de allmänna bondeväns-doktrinerna. Det var således ifrigteiderdanskt och skandinaviskt. Af privata orsaker kom han emellertid i tvist med de båda nyssnämda bondeväncheferna; han måste afträda sitt blad, som förenades med J. A. Hansens organ, och då det nägon: tid derefter lyckades honom att skapa sig ett nytt blad, Tiden,, så var han Tschernings ifrige tillbedjare och de egentliga bondevännernas rasande motståndare. Detta och den komplett gemena ton, hvari hans blad var hållet, voro emellertid också de enda genomgående tecken -på enhet i tidningen, ty för öfrigt svajade han för alla vindar och genomlöpte alla kompassens 32 streck, så att enda förklaringen tycktes böra sökas i en önskan hos honom att blifva köpt af någon, lika godt hvem. En tid viftade han med svansen för kabinettet och synnerligen för konseljpresidenten Hall, men då det icke hjelpte, så uppträdde han såsom dess fanatiske motståndare, som icke tvekar att komma med de mest ovärdiga insinuationer. . En tid bortåt sjöng han de vackraste iofsånger för grefvinnan Danner och synnerligen fär hennes mäktige politiske vän, geheimerådet Schele, men kort derefter gick han utan synlig anledning, men förmodligen af förtrytelse öfver att det icke medfört önskadt solidt utbyte, med hull och hår öfver i hennes motståndares prins Kristians af Danmark läger och betedde sig såsom om hans blad vore denne furstes officiella organ och som om hofsferen egentligen vore hr D. E. Rugaards rätta hem. Hade han såsom -bondevän varit eiderman och skandinav, så uppträdde han nu såsom den mest bornerade helstatsman och svenskhatare, så att man ofta, när man läste hans blad, kände sig frestad att tro det egentligen utkomma i Kiel i stället för i Köpenhamn. Så går det med denne raske politiker i alla riktningar. Karakteristiskt för hela hansj moraliska -ståndpunkt och begrepp om det passande är det, att han i sitt blad har med-1 delat en följd af privata bref, som han tillskrifvit J. A. Hansen och B. Christensen förl att pressa dem-till att betala en förment for-: dran. I det-sista af dessa bref går Rugaard så långt, att han hotat dem med, att om icke. beloppet blifver betaldt, yppa den förbindelse, hvåri nämde män stått till en högre ll: person, hvarmed blott kan menas grefvinnan i Danner. Rugaard har således icke blott den gemenheten, för att få något penningar, attl:; hota att röja en honom anförtrodd hemlighet. som antages komma att kompromettera tredje I. man, utan han är äfven så i saknad af allt). begrepp -omdet-passande, att han berömme l sig deraf i sitt eget blad. ; Denna skildring skall ytterligare bevisa ett förut gjordt påstående, att om de gamla bonde-l NES SEK BEA Tse BST TR MENN SDS Abele er och glömde dervid hela verlden, sin fru ochi! sina barn inberäknade, ända till dess denls gamle betjenten väckte honom med orden: Is Hennes nåd har skickat mig att kläda herr 1 professorn till middagen. ; ; Sr NG JR AE SS DR a ån. ant