Aftonbladet – 31 augusti 1858, sida 2

Att han hade tvenne barn, var något som professorn aldrig erinrade sig oftare, än då fru mamma steg in till honom: och i sin herrskareton yttrade: Kära von Krug, jag vill hafva fullmakt att lyfta en summa penningar för Alberts studier eller för Albertines lektioner m. m. Då vaknade professorn upp ur sina distraktioner, stirrade på sin hustru och mumlade: Albert och Albertine? liksom han nu först hört dessa namn. Våra barn, kära von Krug! Gud vet hvad du tänker på. Professorskans röst steg ett par toner högre. Ja så — ja — jaha — våra barn, stammade mannen... Huru mycket var det du behöfde ? Det är till barnens uppfostran jag skall taga ut penningarne. Du är då sannerligen den största tok en qvinnå har kunnat råka ut för. Alldeles riktigt, ganska sant, du har alltid rätt, min söta; men hvar skall jag taga penningar ifrån? Jag kan icke påminna mig, att jag har några, och det vet du bäst, min söta! Var det något mera du ville säga .mig? Sannerligen, von. Krug, är du icke en olycka för din stackars hustru! Nog vet jag att du inga pengar har, efter jag sköter affärerna; men som grosshandlaren Ekström nödvändigt envisas att anse dig för klok och icke vill utlemna några penningar åt mig utan fullmakt af dig, så vill jag nu hafva den der fullmakten. Begriper du? : Det der begriper du sades på ett. sådant sätt, att professorn hoppade till på stolen, likasom han fått en elektrisk stöt och, fullkomligt uppväckt ur sina distraktioner, grep en penna, hvarefter frun dikterade fullmakten och lemnade rummet, sedan den var skrifven. Professorn fördjupade sig åter i sina böcker