Aftonbladet – 31 augusti 1858, sida 2

och glömde dervid hela verlden, sin fru och sina barn inberäknade, ända till dess den gamle betjenten väckte honom med orden: Hennes nåd har skickat mig att kläda herr professorn till middagen. ; Nu, min värde läsare, hoppas jag du har ett någorlunda klart begrepp om professor v. Krug och hvarföre han kallades sin hustrus man : Emedan han i vår berättelse kommer att spela en något vigtigare rol, än man eljest tilldelade honom, så har jag ansett mig böra gifva dig denna skildring af hans personlighet. Professorskan Sofie von Krug, född Qvickfelt, var af gammal ansedd slägt, utan all förmögenhet. Huru professorn någonsin kom att fria till fröken Sofie, var något som hvarken han sjelf eller någonannan menniska kunde begripa. : Hade man på samvete frågat professorskan och hon blifvit tvungen att yppa hemligheten, så hade hon visst måst tillstå att hon vid frieriet spelat hufvudrolen, emedan hon i en hast började känna det lifligaste medlidande med den stackars ständigt tankspridde von Krug, som var ende sonen till ett mycket rikt kansliråd, hvilken åter var nära förbunden med hennes far. Allt nog, de blefvo gifta, till stor öfverraskning för brudgummen sjelf. Nu några ord: om fru Sofies personlighet. Hon var ett långt, magert fruntimmer, förde sig rakt och gravitetiskt; och på den långa, smala halsen tronade ett stort hufvud, hvilket mera passat för en karl-. än för en qvinnogestalt. Det bruna håret slöt sig omkring en temligen hög panna. De små ljusgrå ögonen voro skarpa och klara såsom blankpoleradt stål. Den raka näsan och den lilla munnen med äe tunna, hårdt tillknipta läpparne gåfvo åt hela ansigtsbildningen ett uttryck af okuflig vilja och herrsklystnad. Det föll aldrig