Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 2

se sig förskjuten och vidare öfverlåten åt den vilda häftighet, som hållit på att söndra dem för alltid. Valde Kassiba: hellre hä mden så hindrade ingenting henne att tillfredsställa den; Kassiba hade nu ingenting att tacka Zobeideh för: Zobeidehs missdåd hade utplånat alla anspråk på erkänsla af Kassiba; hon begärde numera blott ett enda: att Kassiba måtte lefva, och hon skulle lefva, blott hon ville. Zobeidehs sofismer förmådde ej vilseleda Kassibas rättsinnade och rena själ. Kassiba svarade icke; hon skakade blott på hufvudet, och cirkassiskan fann med förtviflan att alla hennes bemödanden voro vanmäktiga. Kassiba sade slutligen: Jag är ledsen öfver att jag icke mera får omfamna min mor. Men om en helig dervisch erbjöde sig att låta henne visa sig för mig, så skulle jag afslå hans anbud; så mycket skulle det kosta på mig att anklaga dig; och lika mycket att blifva din medbrottsling genom att tiga. Låt mig dö, Zobeideh! För mig finns ingen plats mer ibland er. Zobeidehs förtviflan gränsade till: vansinne. För första gången i sin lefrad begrep hony att det icke allenast varit emot föremålen för sitt hat, som hon rasat, utan äfven emot föremålen för sin kärlek. Likt våldsamma och häftiga qvinnor i allmänhet, hadehon satt ett slags stolthet uti att älska mer än de svaga själar, som uteslutande tillegna sig tålamodet och ömheten. Kassiba bade nu visat henne vanvärdet af detta företräde, hvaröfver hon tyckt så mycket om att yfvas; hon hade fått veta att hon väl kunde hata, men icke älska, emedan hon aldrig förmått underordna sin egen sällbet under de älskades sällhe Flera gånger beslöt hon angifva sig sjelf, för att; hejda qvalen i Kassibas hjerta, som för denna gjorde lifvet omöjligt; måhända skulle hon