Aftonbladet – 28 augusti 1858, sida 2

STOCEHOLM den 28 Aug. Några dyningar förspörjas ännu inom engelska och franska pressen efter det pennkrig, som förts emellan de respektive landerna med anledning af Cherbourgsarbetenas imvigning, och striden har till och med hållit på att låga upp igen med förnyad hetta, med anledning af de tal parlamentsledamöterna Roebuck och Lindsay hållit efter hemkomsten från Cherbourg. Dessa tal ha måhända icke heller i allo utmärkt sig för den takt och grannlagenhet, som man kunnat vänta. medl anledning af de båda talarnes i viss mån officiella ställning och med afseende på den omständigheten, att de nyss njutit fransk gästfrihet. Emellertid tyckes man både i England och Frankrike börja inse, att man å ömse sidor förifrat sig, och röster höjas nu, hvilka söka något lugna sinnena. Anmärkningsvärdt nog är det Times egen pariserkorrespondent, som nu främst uppträder mot den sedan någon tid hos de respektive ländernas publicister och talare datide stridslystnåd, af hvilken Times visserligen ioke varit minst angripen. Gräl — anmärker nämde korrespondent — kan väl vara ett uppfriskande tidsfördrif för vissa till åren komna fruntimmer, men för två stora nationer är det sannerligen en föga värdig sysselsättning. Och likväl synes det vara med gräl som England och Frankrike sysselsätta sig just i det ögonblick då cheferna för de respektive regeringarne nyss hållit på att utbyta vänskapsbetygelser, och då man ansåg, att ett återknytande af den tillfälligt något litet störda vänskapen mellan de båda nationerna utgjorde dagens glada evenement, Suveränerna ha knappast hunnit åtskiljas, de dem emellan utbytta vänskapsförsäkringarne ha knappast hunnit blifva offentliggjorda för verlden, innan der uppstår en lifiig skärmytsling, med upphetsande tidningsartiklar, förolämpande ströskrifter och satiriska tal såsom de företrädesvis använda vapnen. Såframt man icke önskar — hvilket vi ganska väl veta att man icke gör — att detta blodlösa ordoch papperskrig skall leda till en allvarsam sammandrabbning med krlor och krut, är det svårt att förstå hvad man å någondera sidan kan hoppas vinna genom denna hätska fientlighet. -Cherbourg är icke någon nyhet; vi ha vetat af att befästningarne derstädes varit för längesedan påbörjade; man borde naturligtvis vänta att de en dag förr eller senare skulle blifva fullbordade, och sedan någon tid ha vi haft oss bekant, att denna dag nalkades: Det är obestridligen ganska ledsamt och tryckande : att nödsakas underhålla en stor och kostsam stridsmakt endast derföre, att det behagar en man i Frankrike att under djupaste fred företaga sådana rustningar, som om ett stort krig stode för dörren; men vi kunna icke bestrida honom hans rättighet att handla på detta sätt, och det synes icke möjligt att utfinna något fredligt medel att hindra honom derifrån. Säkert vinhes detta ändamål åtminstone icke genom sådana tal, som dem hrr Roebuck och Lindsay hållit. Cherböurgs murar skola icke falla för deras speglosor. Parlamentets ledamöter och andra gentlemen; som tala inför folkförsamlingar, gjorde väl uti om de, innan de gåfve fritt lopp åt sin qvickhet och sina sarkasmer, betänkte huru olika deras tal blifva betraktade och förstådda af engelsmän och af fransmän. Frajismännen äro ett fåfängt och mycket snarsticket folk, och de förstå icke att för uttryckets qvickhets skull förlåta ett skämt på deras -bekostnad: Hvad som säges eller skrifves i England framlägges för dem uti en ofta ganska fri— d. v. s. felaktig eller öfverdrifven — öfversättning. Det godmodiga skämt, som möjligen kan förefinnas, försvinner; bitterhetenderemot stannar qvar och skärpes till och med, och fransmännen bli högligen förbittrade. Det myckna väsen man i England gjort i afseende på Cherbourg förleder dessutom fransmännen att tro, det vi äro rädda för-dem; hvilket visserligen icke är händelsen. Herrar Roebucks och Lindsays tal ha gifvit Englandshatarne anledning till en mängd utgjutelser, beräknade att uppegga de tanklösa, hvilka utan tvifvel utgöra flertalet här i landet. De äro ett kärt fynd för de politiska partigängare och faktioner, för hvilka vänskap och godt förstånd mellan de båda vestmak: terna äro en styggelse. Till och med några såsom halfofficiella ansedda tidningar ha hängifvit sig åt enfaldiga och i:örnärmande utgjutelser, vid hvilka det icke lönar mödan att fästa någon allvarsam uppmärksamhet. Andra blad ha betett sig mera hofsamt än man kunnat vänta, och det bör medgifvas, att några visat sig benägna att undvika allt som kunnat öka den redan förhandenvarande förbittringen. Särskilt bör jag bland dem nämna Mosit:ur de VArmee. Efter att ha redogjort för de i Times nyligen anförda skäl iör ådagaläggande af det nästan omöjliga deri, att på nägra fål: timmar öfverföra en armå från Frankrike till England, och utan att England några dagar på förhand haft kännedom om afsigten, fullföljer tidningen sålunda: Vår kollega har förbisett en vigtig omständighet, den nemligen, att för företagandet af ett så allvarsamt företag, som ett direkt anfall mot England; måste det finnas vida kraftigare skäl till förbittring än några få orostiftares tanklösa skräfvel, och att tvenhe mäktiga stater, som yfvas att innehafva första rangen bland verldens mest civiliserade folk, icke på sådant sätt rusa på hvarandra helt oförmodadt, utan. att diplomatien förut uttömt alla medel till förlikning. Dessa vilda skrän — dessa anklagelser för I. trolösa afsigter å Frankrikes sida emot England, och om en öfverhängande fara — äro derföre icke blott orättvisa ech grundlösa, utan äfven ytterst orimliga. Och hvad skola vi säga omdet tal, som hållits af hr Lindsay, hvilken icke kunde hitta på någonting bättENDRE ERT SANNE SRDÄR SWISS TT METE