Aftonbladet – 27 augusti 1858, sida 3

Hvad har skett här? ropade cirkassiskan, när hon trädde in. Hvarföre har-jag icke blifvit tillsagd, Kassiba? Hvem vet, om icke jag skulle kunnat lindra din stackars systers plågor? Kassiba hade lyftat upp hufvudet vid dessa ord, men hon vände ej sina blickar åt den, som sade dem. Min stackars Kassiba! fortsatte Zobeideh, medan hon nalkades den unga flickan. Hvilken natt har du icke haft att utstå! Säg mig då hvad som har händt, Är det samma onda, som har beröfvat oss de begge andra bar-. nen, och som ryckt bort denna också? Jag vet inte, svarade flickan darrande och utan att lyfta upp ögonen. Men min systers onda liknade min brors. Snyftningar hindrade henne att fortfara. Men hvarföre icke säga mig till? Hvarföre stannade du så ensam qvar hos henne? De andra barnen ha väl åtminstone hjelpt dig ? Nej, nej! inföll Kassiba häftigt; de andra ha ingenting sett och ingenting hört. Jag ensam har stannat qvar hos henne. Zobeideh ryste. Hon återtog: Men hvarföre tillsades jag icke? Dundush ville icken, mumlade Kassiba med knappast hörbar röst. Du skulle: icke ha rättat dig efter henne, mitt barn. I sådana sjukdomar som dessa är förståndet ofta rubbadt; den sjuke: pratar, önskar och fruktar utan sans: och orsak; och kommer hvarken. ihåg det ena eller andra, när yrseln är öfver. Är det sant? Kan det vara möjligt? ropade Kassiba med hänryckning. Acklt Säg om det igen, mamma Zobeideh! Säg om det; jag blir så glad, när du säger det!) Och den ljufva flickan föll Zobeideh om halsen och gömde sitt ansigte vid hennes barm.