Aftonbladet – 27 augusti 1858, sida 2

LJ — Underrättelsen om Dseheddasbombardement synes på väg att i England framkalla en verk-1 lig storm af ovilja, och man kan taga för gifvet, att om parlamentet nu vore tillsammans, skulle Derbymmisteren, med anledning af denna tilldragelse, ha att utstå häftiga strider. För närvarande söker sig oviljan luft genom pressen, som tyckes vara temligen enhällig i sitt ogillande af Cyclops helt och hållet opåkallade våldsamheter, dem man anser betänkliga isynnerhet derföre, att England genom dem liksom sanktionerat de andra makternas öfvermodiga beteende mot Turkiet och sålunda bidragit att nedsätta turkiska regeringens anseende och auktoritet hos dess egna undersåter; hvarigenom åter det turkiska väldets bestånd ohjelpligen undergräfves. Ur denna synpunkt bedömes händelsen af den ansedda veckoskriften Economist, som erinrar, att det beteende, som Turkiets allierade, och bland dem beklagligen understundom äfven England, iakttaga mot denna makt, står ganska illa tillsammans med hvad som var syftemålet med Krimfälttåget, hvilket ju innebar ett praktiskt ådagaläggande deraf, attTurkiets politiska existens i Europa borde bibehållas. Ingen stat kan likväl länge bibehålla sin tillvaro, och allraminst kan någon österländsk stat upprätthålla något slags ordning och subordination bland sina undersåter, såframt icke den makt, som denna stat handhafver, uppenbarligen är dess egen och förmår att göra sig respekterad hos dess grannar. Men nu ser man likväl samtliga stormakterna alltifrån Pariserfre-. dens afslutande liksom täfla om hvilken som skall kunna mest förödmjuka Turkiet; franske ambassadören i Konstantinopel tager ned sin flagga för att tvinga sultanen att annullera de Moldauiska valen; österrikarne hota att draga sig tillbaka, om dessa val blifva annullerade, och slutligen afgör England saken med Frankrike vid en sammankomst på Osborne, och telegraferar till Turkiet, att det måste i sista ögonblicket uppgifva den ställning det intagit. Intet skådespel, anmärker Economist efter uppräknande af dessa fakta, kunde vara mer förderfligt för Turkiets verkliga auktoritet än framläggandet för verlden af en sådan befallning, eller rättare ett sådant kif om rättigheten att befalla. Också har, alltsedan det blef bekant att turkiska regeringen lät så behandla sig af de andra makterna, hennes anseende och myndighet hos sina undersåter märkbart sjunkit, hvarom de i alla landsändar utbrutna upproren bära ojäfaktiga vittnesbörd. Economist, fullföljande sinä betraktelser med anledning af Dschedda-bombardementet, tillägger derföre bland annat: Det är visserligen temligen tydligt, att det är Englands pligt att icke begå en obetänksamhet, som ytterligare skall minska denna myndighet: Och likväl. nödgas vi bekänna, att Dscheddas bombardering, hvarom telegrafunderrättelse nyligen ingått, förefaller oss såsom ett af de mest lättsinniga och oursäktliga tilltag att lägga sig emellan Porten och dess egna undersåter, som vi erinra oss någonsin hafva hört omtalas alltsedan slaget vid Navarino. Och likväl tro vi, att befälhafvaren på Cyclops handlat i enlighet med engelska kabinettets bestämda order och alldeles icke på eget ansvar. Vi äro af den tanke, att om dessa order verkligen hafva innefattat ett bemyndigande till de nu vidtagna åtgärderna, så hafva lord Malmesbury och hans embetsbröder iklädt sig ett ganska drygt och smärtsamt ansvar. På hvad grund är det möjligt att försvara den vidtagna åtgärden? Vill man vil påstå, att det är nödvändigt för Englands anseende, att ett fysiskt ådagaläggande af dess harm borde ske? Ursäkten är sannerligen lumpen; och om den hade något skäl för sig, så borde den engelska vreden väl hafva utgjutit sig, innan man afbidat utgången af ett formligt vädjande till Turkiets myndighet. Det finnes sannerligen icke, så vidt vi kunna se, en skymt af ursäkt för denna ovärdiga och förnärmande åtgärd. På hvad grund kunna vi väl påstå, att det icke är de ottomaniska myndigheternas eget prerogativ att bevilja några få dagars uppskof med våldsverkarnes bestraffning — ett enligt vederbörandes i Dschedda tavke oundgängligen nödigt uppskof — för anskaffande af en tillräcklig militärstyrka för att bålla den fanadtiska sinnesstämningen i staden uti tygel? Hvad skulle väl England säga, om franske kejsaren, efter att hafva låtit anställa ransakning med och döma engelska undersåter för en förgripelse mot franskaundersåter, skulle bombardera Dover, derföre att vi icke funno för godt att afrätta dem inom 36 timmar efter det hans befallning derom ankommit? Och just så beskaffad är den åtgärd kapten Pullen — såsom vi antaga, i enlighet med sina instruktioner — vidtagit i Dschedda. Vi kunna svårligen tänka oss en inblandning, som mera liknar ett dumdrygt öfversitteri mot en svag regering. Vi finna den långt mindre beklaglig i och för den skada bombarderingen tillfogat, hvilken sannolikt är obetydlig. än för dess utseende af en britisk savktion å det diktatoriska samt till och med fräcka uppförande, som det nu är så vanligt att iakttaga mot Turkiet. Vi kunna -ganska väl tro, att hvad som blifvit sagåt till nackdel för den ottomaniska regeringen till en stur del är sant; men om ej hennes vestra bundsförvandter vilja lära sig att lägga band på sig och attiakttaga ett aktningsfullt bemötande mot henne, så kunna de icke annat än påskynda den kris, som kriget på Krim var. afsedt att afvända. Ingen regering har någonsin innehaft en så anomal ställning som den turkiska. Det turkiska väldets ursprungliga lifskraft låg uti dess trosläras fanatiska och militära skaplynne. Dess lysande hana I Enrona häde helt och hållet sin orsak