Aftonbladet – 27 augusti 1858, sida 2

hon hade afskedat de närvarande, med undantag af en gammal, nära döf slafvinna, befalde hon denna att vid minsta rörelse af den sjuke säga henne till, men att under tiden icke låta någon annan nalkas honom, hvem det ock måtte vara. Som slafvinnan ej afhördes, slöt Zobeideh alt Ismael var riktigt död; men af fruktan att icke synas nog omsorgsfull, beslöt hon att, efter ett par timmars väntan, återvända till sitt offer. Huru stor blef ej hennes-bestörtning, hennes förskräckelse, då hon, när hon nalkades dörren, tydligt hörde Ismaels röst. Han talade långsamt, men lugnt, och bisvarades med qväfda snyftningar. Zobeideh blef så betagen, att i stället för att stanna qvar utanför dörren och förvissa sig om hvad som var angeläget för henne att få veta, rusade hon in i rummet. Der satt Ismael på sängen, med hufvud och rygg stödda mot kuddarne, blek och med ett likasom förtorkadt ansigte. Döden var i tydligt läsliga drag teckna1 på hans panna och i hans blickar, som glindrade af en onaturlig eld. Hans yngsta syster stod bredvid hans bädd och sökte qväfva sina snyftningar, för att icke förlora något af hans ord. I det ögonblick Zobeideh kom in, höll Ismael högra handen upplyftad, likasom varnande och. befallande, under det han sade: Märk väl att icke glömma -någonting, och tala inte med någon annan än honom., — I. samma ögonblick — varseblef han Zobeideh; han stötte ifrån sig sin syster, som vände sig mot cirkassiskan, hvarefter han blundade och tycktes somnad, dånad eller död. Han rörde sig icke heller mera; ty Zobeideh hade på nytt satt sig bredvid hans bädd, och gossen, som kände hennes närvaro, utan att se eller höra henne, hade den otroliga sinnesstyrkan att genomgå dödsqvalen utan att låta