Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 2

vinna. — Osman, som hvarken visste hvar han skulle göra af sin person eller sin tid, aktade sig noga för att vägra, och den afdankade sekreteraren inskrefs samma dag under den nya fanan. Giftermålsbestyret gick med stormsteg; och inom fjorton dagar efter sin första utflygt ur sorghuset införde bejen en ny fru i sitt af döden så ofta hemsökta harem. Det var andra dottern i ordningen af den store paschan, den trettonåriga Ibrahima. Paschans dotter var icke vacker, men hennes tretton år gåfvo henne någonting näpet. Liten och fetlagd, med stora ögon af obestämd färg, en kort uppnäsa, något klumpig i ändan, men som kunde bilda ut sig bättre med tiden; en frisk hy, temligen vackra tänder, täcka händer och mycket små fötter, en utomordentligt rik hårväxt af den mest ovanliga pomeransgula färg; — sådan var Ibrahima, det sjette föremålet för Osmans kärlek. Sådan, med undantag måhända af det orangefärgade håret, hade naturen danat henne; men hennes mor, hennes systrar, hennes tjenarinnor, hennes väninnor, hon sjelf ock, hade broderat så på denna mönsterduk, att detursprungliga ej stod att skönja utan den nogaste granskning. Ibrahima fikade särdeles efter att imponera med sin växt och sitt skick. I det syftet hade hon icke påhittat någonting bättre, än att svepa in sigi otaliga hvarf med tunga och styfva tyger, förvandlade till koftor, långbyxor, skärp och slöjor af alla slag, som nedtryckte henne genom sin tyngd och gåfvo den stackars lilla en gång coh ett skick, som voro ytterst muntra att beskåda. Hennes lynne var icke bättre än hennes utseende. Nyckfull, inbilsk, skrytaktig, tafatt hade hon alla Nafizes olater, utan ett enda af hennes bebag eller öfriga företräden. . Nafiz visste att hejda sig och sparade sina utfall