Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 2

Yfskräckas af dess innevånares rykte, hvilka f grekerna anses vara idel banditer och nördare. Mainoterna äro till större delen i ätt nedstigande linie ättlingar af de gamla spartanarne och hafva från romerska väldets aftagande allt intill nuvarande århundrade bibehållit en verklig sjelfständighet i sina klippfästen. Ännu i det åttonde århundradet. dyrkade de sina gamla hedniska gudar. De kufvades aldrig af turkarne, och det fordrades långa underhandlingar att bringa dem under kung Ottos spira. En grekisk port skref om dem för åttio år sedan: Måtte hvarje hederlig man fly dem såsom en orm! Vå pest och vattenbrist förinta dem! Doktor Kalopothakes, en infödd mainot, som erhöll sin medicinska bildning i Filadelfia, försäkrade mig likväl, att jag icke skulle möta den minsta svårighet under en resa genom landet. Mitt egentliga syfte var att utforska, om den gamla grekiska ansigtsoch kroppstypen ännu fanns qvar hos dessa, de renaste ättlingarne af den gamla stammen. En grundlig undersökning af ett folks karakter och lefnadsvanor fordrar naturligtvis en förtrolig bekantskap. med språket. Vi bröto upp middagstiden och passerade genom det nya Sparta, som är väl anlagdt med breda gator. Läget är präktigt, och den nya staden skall med tiden taga försteget af Mistra. Vi redo i sydlig riktning utför Eurotasdalen, genom trädgårdar af oliver och mullbärsträd. På ett ställe voro omkring trettio karlar sysselsatta att uppgräfva marken med stora hackor, i afsigt att anlägga en vingård. FEgaren, en prydligt klädd palikar med pistoler i bältet, ledde arbetet. Vi inkommo nu i en labyrint af brådstupande alluvialhöjder, genomskurna af talrika strömmar, som nedkomma från Taygetus. Här mötte vi en procession af trasiga, men godlynta unga fyrar, hvaraf den siste bar ett kors, prydt med guldpapper och lagerqvistar. En spartan, som red med oss, sade att de hade firat S:t Lazarifesten: Det var den största mångfald i karakter i de ansigten vi sågo. Några få voro af denantika typen, somliga turkiska, många albanesiska eller slavonska, och somliga i hvarje afseende riktigt irländska. Våra sjömän ha en vana att kalla irländarne greker, och denna benämning är något mer än en tillfällighet. Det finnes verkligen förvånande drag af likhet i karakteren; samma fåfänga, samma munvighet, samma seghet i vidhållande af religiös tro och samma lyckliga brist på förtänksamhet. Om grekerna å ena sidan äro mer måttliga, så äro irländarne å den andra mera gästfria; om de förra förplumpa sig mindre, så bedraga de andra mindre. Vi stannade för natten i den lilla kharen Levetzava. När Frangois sist besökte denna plats, för 14 år sedan, fann han khanjin liggande död på golfvet, nyss mördad. Det var en gerning af blodshämd, och mördaren kom ända från Smyrna att verkställa sitt uppsåt. Jag frågade den närvarande khanjin om landet var lugnt. Här är ganska lugnt,, svarade han, men jag vet ej huru det är på främmande trakter. Jag såg bär några kor på bete, någonting sällsynt i Grekland, hvarest riktigt smör är okändt. Det som göres af getoch fårmjölk är ej bättre än talg. Folket underrättade mig likväl att de göra ost af komjölk, men icke under fastlagen. De äro nu sysselsatta att uppföda påsklamm, hvaraf en fjerdedels million skola påskdagen slagtas i Grekland. köljande morgon redo vi öfver kullar, betäckta med en verklig. gräsmatta, visserligen något tunn, men likafullt en sällspord syn i sydliga länder. Den röda anemonen kböljde sluttningarne som med en mantel af eld. Ulexbuskar lyste med klasar af gyllne blommor, som belt och hållet dolde de taggiga grenarne, och på flodbräddarne bildade tusenskönan, violen, smörblomman, crocus och morgonstjernan en mosaik af virblommor. Kullarne buro här och der grupper af det ekslag, som ger valonia eller galläpplen, och hade icke mastix-, oleanderoch carobträden utbredt sina mörka, glänsande löfmassor, kunde jag ha trott mig vara bland Tysklands kullar i slutet af Maj. Efter två timmars färd beträdde vi Mainas område på spetsen af ett berg, hvarifrån vi sågo Marathonisi, det gamla Gythium ligga i solljuset vid den Laconiska golfen. Staden har en låg, snutsig, labyrintlik belägenhet och Är så sällan besökt af främlingar, att vår åsyn väckte verkligt uppseende. Frangois blef som vanligt ursinnig öfver den examen han måste undergå, och snäste äfven stadens högsta myndigheter på det mest despotiska sätt. När jag gjorde honom föreställningar, svarade han: Hvad skall man göra? Om jag frågar: Hvar är khanen? ropa de, istället att svara: Hvarifrån kommen 1? Hvart ämnen 1 er? Hvilka äro främlingarne? Hvad är deras namn? Huru gamla äro de? I hvad ändamål resa de? Diable! Om det vore ett turkiskt land, skulle vi icke blifva besvärade på detta sätt. Vi skulle blifva emottagna, vi skulle äta, dricka och röka innan vi hörde en fråga; men goda seder bland turkar och kristna äro olika saker Vi togo vår tillflykt på ett kaffehus och åto offentligen skinka och ägg till de renlärige åskådarnes häpnad. Jag gjorde bekantskap med läraren i den offentliga skolan, som sade att befolkningen hade en förträfflig:karaktär, men beklagade dess brist på läraktighet. Francois fann äfven en gammal bekant, en af sina för detta kamrater i Faboires expedition till Scio, som bjöd oss till sitt hus och trakterade oss med kaffe och syltade qvitten. Hans dotter, en smärt, sextonårig, vacker flicka, upPCR ESN. MMA TN FT 2 ART a aan ML