Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 2

mot andra till passande tillfällen; hon hade utmärkta själsgåfvor och kunde behaga genom andra egenskaper än sin skönhet. Det var icke någon öfverdrifven uppriktighet, men väl ett öfverdrifvet högmod som hindrade Ibrahima att dölja sina ofullkomligheter; hon ansåg sig öfver allt klander. Blott i ett enda fall liknade hon Nafiz6: hvarken den ena eller andra hyste minsta kärlek för Osman. Så föga danad Ibrahima än var att ersitta den vackra georgianskan hos Osman, så vann bon likväl större välde öfver honom än någon annan förut egt. Aldrig hade Nafize hyllats af sin gemål med den oinskränkta dyrkan, som han egnade åt denna groteska docka. Harems invånarinnor betogos af förvåning och harm; Ibrahima trätte på dem, misshandlade dem, förnärmade dem, klöste dem — allt i närvaro af bejen, som icke hade ett ord till klander emot sin nyckfulla gemål. Månne väl Ibrahima skulle undgå samma öde, som träffat. Ada, Shemsheh, Nafiz? Det var föga troligt, isynnerhet sedan Zobeideh sett sin man visa en så sällsam likgiltighet för hennes missnöje. Denna likgiltighet tycktes trotsa cirkassiskan; men hon upptog utmaningshandsken och misströstade icke att till slut ändå herrska: enväldigt i hans af så många förluster pröfvade hjerta. I besittning af flerfaldiga och kraftiga vapen, visste hon att harems befolkning lefde på hennes nåd, och denna tanke förlänade henne tålamod. Hon fann sig till och med en och annan gång böjd för mildhet. I två år unnade hon lifvet åt den nya rivalen, från hvilken hon skulle kunnat befria sig på ett par minuter. När hon under dessa två år mången gång såg Ibrahima så otäck och dum, som hon visade sig ibland, frestades Zobeideh nästan att invänta det ögonblick, då nyhetens tjusning hunnit försvinna för bejen och han skulle