Aftonbladet – 25 augusti 1858, sida 2

få ögonen öppna att se den löjliga varelsen i hennes rätta dager. Möjligtvis skulle ocirkassiskans vilda lynne också hafva mildrats under denna obestämda väntan; möjligen var sjelfva denna afvaktande ställning ett tecken till svalnandet af hennes annars så fruktansvärda hetta. Men Ibrahima sjelf störde denna fredliga riktning och gick på sätt och vis sitt olycksöde i förväg. Osmans nya gemål hade oupphörliga beskyllningar att andraga hos honom mot sina medgemåler. Ville man tro henne, så voro Maleka och Zobeideh afskyvärda förföljerskor, hennes förföljerskor. Hade väl Osman glömt Malekas oföränderliga godhet, och förbisåg han den föraktfulla köld, hvarmed Zobeideh bemötte Ibrahimas näsvisheter? Zobeideh hade verkligen upphört med alla våldsamma. utbrott af vrede, alltsedan hon visste sig. kunna hämnas. Det är oförmågan att handla, som framkallar de bittra orden på den skymfades läppar. I samma mån Zobeidehs Bjerta blef mer och mer förderfvadt, i samma mån förbättrades hennes umgängessätt; detsamma är händelsen med många andra. Olyckligtvis kunde Osman ej förmå sig att tviffa på Ibrahimas sannfärdighet; han grep sig alltså an en dag, tog mod till sig och beslöt att lexa dugtigt upp de begge synderskorna. Han begynte med Maleka och skrapade till henne, icke utan en viss förlägenhet, men med skarpa ord. Maleka afbörde hans orättvisa klander med mildhet och ödmjukhet, blandade med litet skalkaktighet; man kunde märka, att hon mera ömkade Osman än harmades på honom. Han begrep det slutligen och begynte ursäkta sig. Ordningen kom nu till Zobeideh. Osman ordade länge, utan att se på Zobeideh, såsom i allmänhet sker, när någon talar oförnuft och anar, att auditoriet måste inse det. Han hade