Aftonbladet – 23 augusti 1858, sida 2

bon ännu egde qvar af sin gemåls kärlek? Borde hon låta den beröfvas sig utan att söka försvara den åt sig? Hvarföre tveka, hvarföre förlora modet? Hade hon ej svurit hundra gånger att undanrödja allt, som stälde sig emellan denna kärlek och henne? Hade hon väl, när hon undavröjde Ada, hoppats att denna skulle vara hennes första och sista rival? Var hon icke beredd på att se en annan efterträda henne, och en annan denna andra — och hvem vet i huru många år? Hade hon icke sagt: Så många han väljer, så många skola falla; och nu, då hon ett ögonblick hade smickrat sig med att ett brott af favoriten skulle bespara henne sjelf ett brott, borde hon väl nu, när detta hopp gäckats, glömma sina förra föresatser ?.... Nej; om Osman förlåter, så förlåter icke.Zobeideh, och denna gången gör hon icke annat än verkställer rättvisans lag; hon hindrar brottet ifrån att fortgå ostraffadt; hon förekommer skammen af en öfverdrifven vekhet och afvänder den ifrån Osmans hufvud. Det behöfs icke mer än ett ögonblicks beslutsamhet och mod. Det ena och andra skulle hon väl finna; men medlet?... Zobeideh eftertänkte; medlet hade redan visat sig för henne i ett sällsamt skimmer, under de få minuter hon tillbragt i Shemshes fängelse. Hon granskade detta medel, förkastade det, återkom till det på nytt och slutade med att förebrå sig sin feghet, som kom henne att tveka vid ett lika nödvändigt som rättvist företag, och hvars utförande mötte så få hinder. Hastigt reser hon sig upp,söker i mangarn, inner några ännu glödande kol, tänder lampan och öppnar med varsamhet dörren till gången itanföre. Hon framskrider i den så tyst, att 100 sjelf ej hör sina steg. Hon står utanför