Aftonbladet – 18 augusti 1858, sida 3

från att predika van, Sell då annu nya sand ningar) är en praktisk upplysning om hvilka d dessa gränser äro. Å av ndra sidan visar apoIsteln Pauli ord till den kristna försanolingen i Rom, till och med under en sådan furste som Nero, tydligen, att den kristne, i rent borgerliga ting, skall vara de verldsliga myndigheternå underdånig, och att veligtonsfriheten följaktligen icke får begagnas såsom ursäkt för något, som är stridande mot våra skyldigheter till våra medmenniskots, elle r mot yår fredliga undergifvenhet under lagen och den verldsliga ordningen. Ty de,som vär det hafva,, säger han, äro icke dem till räadhåga som väl göra, utan dem som illa gön ! Vill du icke frukta för öfverheten, så gör dev godt är, så får du pris af honom; ty han är Guds tjenare, dig till godo. Men gör du det ondt är, så må du rädas; ty ban bäf icke svärdet förgäfves, utan han är Guds tjenare, en hämnare, honom till straff, som illa gör. Fö: dehskull måste man vara underdånig, icke: allenast för straffets skull, utan ock för samvetets skull. Genom jemförandet af dessa skriftens ord visar det sig, hvilken skön öfverensstämmelse eger rum emellan en rätt samvetsfrihet uti de ting, som röra menniskans förhållande till Gud, och en sann lydnad för öfverheten. uti sådana ting, som höra till den verldsliga styrelsen. Huru klart ådagalägges icke vidare at andra ställen i evangelierna, apostlagerningarne, epistlarne och uppenbarelseboken ock at de första kristnas uppförande, äfven efter apostlarnes dagar, att vår Herres Jesu Kristi .ike icke är af denna verlden och ej kan utvidgas med svärdet, och att vi i trossaker ej skola gifva vika för den verldsliga öfverheen, ej heller rätta vårt uppförande efter denna verldens förstars visdom och beslut; att vi till och med skola lida orätt med tålamod, och utt vår Herres och Frälsares välsignelse ej kommer öfver förföljarne, utan öfver dem, som lida förföljelse för rättvisans skull. I hela. nya testamentet finnes intet bud, som verättigar den borgerliga myndigheten att be.ilja vissa förmåner åt bekännarne af en reigion, under det den med verldsliga straff belägger dem af en annan, endast för deras åsigter i andliga ting. När lärjungarne ville nedkalla eld af himlen till att förtära dem, som icke ville emottaga Frälsaren, uttalade han den efteriryckliga förebråelsen: I veten icke hvars anlas barn I ären. Fördömer ej detta ovedersäögliga exempel ej blott medeltidens grymma straff, då martyrerna brändes på bål, utan äfsen senare tiders mildare förföljelsesätt? Evanelii hutvuddrag är nåd; dess vapen äro ej öttets, utan andans; dess bevisningssätt ej våldets, utan kärlekens och öfvertygelsens. Intet medel till religionens upprätthållande :ller befordran kan vara Jagligt för en kristen, hvilken rang han än innehafver bland menniskorna, om det är stridande mot vår Frälsares saktmod och mildhet. Vi fordra ej frihet till ett sjelfsvåldigt utöfvande af det onda, ej en svag efterlåtenhet för inbillningens och de tygellösa passionernas handlingar; vi fordra samvetets fribetinför Gud. Honom allena tillkommer det att herrska öfver samvetet och att befalla öfver menniskornas andliga trohet. Att med lag förbjuda det som samvetet föreskrifver såsom en religiös. pligt, och som -på intet sätt strider emot den borgerliga ordningens fordringar, det är att ikläda sig en myndighet, till hvilken den högste domaren i sitt evangelium ingenstädes berättigat någon menniska; och att i lagens namn ålägga menniskor utöfvandet af kyrkliga bruk, till hvilka de ej känna sig kallade, Ja hvilka de till och med anse yndiga, det är visserligen en svår skymf mot en ren och helig Gud. .Hvarje religionsutöfning bör ske af fri vilja; en påtvingad gudsdyrkan innebär tydligen i sig en motsägelse under det nya testamentets tider, då, enligt vår -Herres egen förklaring, de, som tillbedja Fadern, måste tillbedja Honom i anda och sanning. Derföre tro vi att hvarje sammankomst, för öppna dörrar, som hålles uteslutande för att dyrka Gud, bör vara fredad från hvarje afbrott och skymf samt berättigad till skydd af den borgerliga makten. En fredlig, men dock kraftfull protest mot utöfvandet af den ena menniskans välde öfver den andra i andliga ting utgjorde en del af det höga vittnesbörd, som våra förfäder, vid vårt samfunds stiftande i 17:de århunIradet, kände sig kallade, under ledning af sanningens ande, att aflägga om kristendomen 1 dess ursprungliga reuhet och kraft. Deras enkla och tydhga åsigter härom, deras mod, teras ståndaktiga utbärdande af förföljelse såom engelska undersåter, tillika med deras :redöme i utförandet af sina grundsatser, när de sjelfva kommo till styrelsen i staterna Jersey och Pennsylvania, bidrogo troligen i en :; ringa grad till införandet af den stora reigionsfrihet, som nu, lofvad vare Gud, finnes : detta land, så väl som i Nordamerika. Deras ståndaktiga, på en sann gudsfruktan gruntade tillgifvenhet för hvad de ansågo vara juds lag och deras lydnad för den borgeriga ordningen, när denna icke var i strid sot deras lydnad för Honom, afväpnade, ge1:om Hans nådiga bistånd, deras förtryckare. Lagar utgåfvos af den engelska lagstiftande sakten, hvilka mildrade strafflagen och utidgade deras borgerliga rättigheter; den eva arlamentsakten efter den andra har tillförsäkit vårt samfund om talrika privilegier, bland vilka må nämnas: gudstjenstens ostörda uttvande efter vårt eget samvete; laglig giltigt för äktenskap, hvilka firats enligt våra ruk; tillräckligheten af vårt bejakande i alla !e fall der edgång skulle fordras; såsom vid enne finna en bundsförvandt. Skymfen gäller oss begge, sade hon, vi nåste hämnas gemensamt, för att kunna bäm;as så mycket säkrare.n