Aftonbladet – 18 augusti 1858, sida 3

förtrodde Mileka, under förhoppning att i benne finna en bundsförvandt. Skymfen gäller oss begge, sade hon, vi måste hämnas gemensamt, för att kunna hämnas så mycket säkrare. Hämnas? Hvad tillfredsställelse kunna vi ha deraf, min bästa Zobeideh? Osman bej tycker om Ada; hon står i gunst hos honom nu, men utan att ha blifvit yr i hutvudet deraf. Han kan när som helst låta hennesjunka tillbaka i samma obemärkta och tråkiga ställning som ban lyftat upp henne utur. Är det detta du källar upprättelse, hämd? Efter Adå tager bejen någon annan, och vi förlora kanske på bytet. Kan någönting hända oss värre än att få rivaler 2 ropade Zobeideh med hetta: Viha fått en sådan nu; låt oss begynna med att göra oss af med den; kommer en-annan efter henne, -så nyttja vi samma utväg, eller hitta på någon ny. Samtalet fortsattes med lifighet Några fråror af den bestörta Maleka bragte slutligen Zobeideh att förklara sig utan omsvep. I Österländerna saknas icke kloka gummor, som förstå konsten att laga till hemska : blandningar, — gifter kort sagdt. Det var en sådan qvinnas hjelp som Zobeideh trodde böra anhtas. Men knappast hade hon hämt ordet dift, innan hon blef hejdad af den milda och örskräckta. Malekas böner. Dessa böner, dessa invändningar, ömsom ur rättskaffenhetens, öma som ur försigtighetens och medlidandets syrpunkt, skulle bringat ett mindre vildt lynne än Zobeidehs att vackla. Men hon svarade blott — och denna gång med köld: Låt vara! Jag begriper att du saknar styrka att bistå mig. -Fördrag då ohämnadt de förolämpningar hvyarmed du öfverhopas; jag går nog på egen hand den väg, som jag finner passande för mig. (Forts,)