Aftonbladet – 18 augusti 1858, sida 2

skulle hafva 2 röster, den, som skattar 30 och. Jeröfver till 50 rdr, 3 röster, och så vidare, emot hvilket tycke naturligtvis hvem som helst kan med full rätt sätta ett annat tycke, ända derhän att hvar och en valberättigad kan hafva ett särskilt tycke. Vi finna denna omsadling uti det ifrågavarande lägret tillfredsställande, säga vi, emedan det visar på hvilken lös grund penningeinflytandets kämpar alltifrån början stått, och derföre att det hädanefter bör blifva dem mycket svårare att bålla stånd i.en position, som endast är omgärdad af lösa hugskott och hvars och ens tillfälliga tycken om den önskvärda proportionen mellan valmännens rösträtt, än uti den ställning de i början intogo bakom de stora kontributionernas förskansninig, hvilken åtminstone var grundad på en allmän, fastän efter vårt sätt aft se förkastlig regel. Svenska Tidningen har för öfrigt nu äte. sökt motivera sin fördömelse öfver jemflikheten i rösträtt med följande ord: Tolkad som jemlikhet i politiska och kommunala vilkor, förnärmas billigheten, den större kommunala och politiska förtjensten; förnärmas äfven klokheten, hvilken icke kan utan våda lemna samma politiska rättigheter åt de obildade som åt dem, hvilka något veta, — åt dem, hvilka föga, som åt dem, hvilka mycket bidraga till samhällets bestånd. Det är således från billighetens och klokheens ståndpunkt Svenska Tidningen vill bekämpa den politiska jemlikheten. inom den krets af medborgare, som äro politiskt berättigade, och försvara de politiska rättigheternas fördelning efter något godtyckligt antaget förhållande, som icke är öfverensstämmande med förhållandet mellan de röstandes beskattning, utan utgör en förmedling af detta och jemlikheten. Skulle det måhända vara från billighetens synpunkt och för skyldigt afseende på den större kommunala och politiska förtjensten som t. ex. grosshandlaren J. E. I. Dubost, hvilken har borgerlig fattigskatt stor 237: 24, och arbetat flitigt för sin egen förmögenhets ökande, skulle genom flera röster utöfva större inflytande på riksdagsmannavalet än t. ex. skräddaremästaren OC. F. Spångberg, hvilkens fattigskatt utgör blott 4 rdr 8 sk., men som i många och långa år och i en mängd förtroendeuppdrag egnat sin verksamhet hufvudsakligen åt det allmänna? Vore det här den större kommunala och politiska förtjensten som blefve billigt uppskattad? Eller vore det kanske att göra billigt afseende på den större kommunala och politiska förtjensten att låta grosshandlaren F. A. Rinman, som utgör i borgerlig fattigskatt 20 rdr 40 sk., få ett mindre antal röster än till exempel Rörstrands bruksdisponent, hr G. H. Stråle, som betalar i borgerlig fattigskatt 250 rdr? Och för att se saker från klokhetens berömda synpunkt, skulle det vara att göra tillbörligt afseende på de obildade och dem, hvilka något veta, att gifva boktryckaren A. L. Björck, som befunnits kompetent att leda vetenskapsakademiens tidning, statens officiella organ, och som utgör i fattigskatt 8 rdr 16 sk., ett mindre antal röster, än till exe pel hr J. H. Menk; som: för borgerlig rörelse skattar 258 rdr 22 sk. till fattigvården? Tror verkligen Svenska Tidningen att hr Menk med sina 258 rdr 22 sk. mera bidrager till samhällets bestånd än hr Björck med sin verksamhet såsom skriftställare? Är det genom Sskatteriksdalern man väsentligen bidrager till samhällets bestånd? Man skulle näppeligen ha väntat en så krass uppfattning af samhället från det håll, der man eljest, då det passar sig i stycke, är så ifrig att predika emot de materiella intressenas rätt i förhållande till dem man uppgifver såsom mera ideella. På mångfaldigt annat sätt, än genom erläggande af ett större eller mindre pekuniert skattebelopp, bidrager man till samhällets bestånd. . Samhället består förnämligast genom samhällsmedlemmarnes trohet i pligtutöfning, moralitet, kärlek till fosterlandet och redöbogenhet att för detsamma, om så kräfves, behjertadt offra lif och blod. Tror man sig nu i någon den ringaste mån kunna bedöma dessa bidrag till samhällsbeståndet genom att se på hvad en person eger eller tros ega? Och hvilka äro en riksdagsmans sanna intelligens samt bästa krafter och egenskaper, om icke rättskaffenhet, frimodig sjelfständighet, uppriktig fosterlandsoch menniskokärlek, sundt och förnuftigt omdöme samt praktisk erfarenhet, förenad med god kännedom om de brister och goda inrättningar som landet i det ena eller andra hänseendet har att uppte. Tror man nu, att det är möjligt att finna någon materiel måttstock för bedömandet af dessa egenskaper och inser man icke, att talet isynnerhet om en större sjelfständighet hos de högre beskattade är, om någonting så.skall benämnas, en tom fras, då i sjelfständigheten i väsentlig mån ingå helt andra faktorer och då man väl vet, att med den större verkliga eller skenbara förmögenheten ofta följa långt större behof och deraf alstradt beroende? Vi misskänna visst icke att man bland de förmögnare klasserna påträffar en ganska stor fond af insigter och goda egenskaper, men vi anse det endast orimligt och onaturligt att, då en gifven census finnes bestämd, som bestämmer hvilka medborgare som skola vara politiskt berättigade, uppställa en politisk rangordning melTan dessa efter deras supponerade: förmögenhet. Förmögenhetsberäkningen såsom politisk måttstock i förhållande till moraliska egenskaper blir då en orimlignet; den är, skulle vi nästan vilja säga, ett matematiskt grundfel, liksom om man började mäta våta varor med aln. Det förundrar oss också på det allra högsta, just i ä de föreställer sig MEST ARA