Aftonbladet – 17 augusti 1858, sida 2

STOCKHOLM den 17 Aug. Bref och anteckningar från Paris. I Paris den 5 Aug. Ehuru jag mycket betviflar, att dessa rader hinna före mig till Stockholm, då postgången i år, till följd af Lennart Torstensons förändrade turer, är något knaggligare än förut, begagnar jag de sista ögonblicken i Paris att nedskrifva ett och annat af hvad jag haft tillfälle att iakttaga och erfara under de senaste veckorna. Det kännes godt att på några veckor få skaka byrådammet af sig och låta ögat få njuta af något vidsträcktare vyer än dem man har i hörnet af Stora Nygatan och Kåkbrinken; och om det än kan synas som skulle Paris i närvarande stund icke just vara rätta orten för den, som önskar rekreation till själ och kropp, så är dock Paris alltid och i alla fall Paris, verldsstaden; der oaktadt politisk domning och napoleoniskt sabelvälde lifvet rörer sig i brokigare vexling och mångfaldigare former än på något annat ställe. Vänta icke några vidlyftiga politiska afhandlingar; en liten rekreationstur lämpar sig föga för affattande af dylika. Jag antecknar blott ett och annat, som ådragit sig min uppmärksamhet och som synes mig 1 någon mån kunna supplera hvad som hittills blifvit bekantgjordt i våra blad om ställningen i Frankrike, äfvensom åtskilliga smärre underrättelser, som specielt torde kunna intressera den svenska allmänheten. Till en början vill jag nämna, att de föreställningar man der hemma har om det nuvarande tillståndet i Paris, om de brutala polisgodtyckligheterna och de vexationer, för hvilka främlingar äro utsatta, och hvilka föreställningar måhända icke litet bidragit att minska antalet af svenskar som denna sommar besökt Paris, äro icke så litet öfverdrifna. Jag vet icke om förhållandena i detta hänseende på de senaste månaderna väsentligen förändrat sig; men det vissa är att, oaktadt jag haft min uppmärksamhet noga riktad åt detta håll och haft tillfälle att höra mig för hos resande.af olika nationer, jag icke erfarit någonting som kunnat rättfärdiga den tanken. att en främling skulle i Paris vara snart sagdt rättslös och öfverlemnad åt polisens förgodtfinnande.: Man: ser: visserligen genast vid franska gränsen spår af soldateskens öfvermod, och den grundlighet, hvarmed-. passen undersökas, är allt annat än treflig. (Man aflemnar dem åt en fransysk polisman vid sista belgiska stationen, Erquelines,.och återfår dem först i det ögonblick bantäget skall afgå från första franska stationen, Jeumont, då man löper stor fara att vid uppropet icke igenkänna sitt namn i den rådbråkade form det erhåller i den franske poliskommissariens mun:) Äfvenså är tullvisitationen temligen sträng, isynnerhet hvad böcker och broschyrer angår, och det var med mera förargelse än nöje jag på bangården i Paris såg tvenne tullvaktmästare ge sig min af att ganska grundligt och makligt vilja genomstudera allt hvad bokligt jag medförde. Emellertid synes det vara temligen visst, att den, som icke står i någon närmare och direkt beröring med politiken och någorlunda vet att hålla tand för tunga, kan, sedan han en gång kommit till Paris, vistas der ganska ogeneradt och utan att behöfva komma i något slags beröring med maktens organer. Man finner här också i närvarande ögonblick en ofantlig mängd af främlingar från alla verldens länder, och den brokiga profkarta på alla möjliganationer, som-såmmanfördes genom verldsexpositionen 1855, synes komma att numera bli permanent för hvarje sommar i Paris... Under-det en stor del af den förnäma och elegahta samt den litterära och konstnärliga Pariserverlden flyktat bort till sina landtgods, till Italien och Schweiz, eller till Dieppe, Pyreneerna, Baden-Baden, Homburg 0. S. V., Ser man massor af utländningar flanera på boulevarderna och i de eleganta kafeerna vid Boulevard des Italiens, som nu sakna största delen af sina gamla habitucer. hör man ofta en riktigt babylonisk språkförbistring. Det är i sanning ett brokigt lif som rörer sig på boulevardernas breda asfalttrottoirer. Man finner der ej blott en ansenlig svärm af välfödda. Albionssöner med smärta och sensibla: blondiner under armen, tyska biedermänner af alla möjliga kalibrar, från suveräna duodesfurstar och mediatiserade prinsar af Hohenlohe-Schillingsfärst till utsvultna f. d. medlemmar af frankfurterparlamentet eller badiska revolutionsarmåns generalstab, spåniorer, ryssar, italienare o. s. v., utan en stor hop turbanklädt folk, icke endast de välbekanta zuaverna, utan veritabla muselmän, elegant utstyrda höfdingar från Algier, beduiner från Egypten och hvarjehanda effendis och beys från Turkiet, hvilka i sina kostymer röra sig lika gentlemannalikt och ogeneradt som något pariserlejon och icke ådraga sig någon särskilt nyfiken uppmärksamhet. På samma hotell som jag bor den unge nowinelle fursten af Oudh i Hindostan, och jag har dagligen tillfälle att se hans hofpersonal, som tager sig ganska satanisk ut med sina mörka ansigten och underliga drägter, men i det hela tyckes vara af ett ganska godmodigt sinnelag. Furstens mor, den gamla drottningen, har aflidit här i vinter och det oudhska hofvet dröjer här nu för att inviga: ett stort. monument öfver henne på Påre Lachaise, der hon är begrafven på en för detta ändamål afstådd och med höga murar omgärdad terräng, som troligen är ämnad till hinduisk kyrkogård. I det nva. jättestora Höåtel du Louvre. som unn.