Aftonbladet – 14 augusti 1858, sida 2

fullkomligt sant, men att en ordets tjenare icke egde rättighet att utdela sakramentet åt någon annan än den, som förstod den heliga akten i evangelisk-luthersk mening. Den sjuke, som ej genast svarade; låg en stund med slutna ögon, af mattighet eller — hväd jag har anledning att förmoda — för att gå inom sig sjelf och ransaka sin öfvertygelse och sitt samvete. Derpå sade han: Nå väl! Jag uppfattar den heliga akten i kyrkans mening. : Jag ansåg mig härvid skyldig att invända: Men huru kan jag, såsom ordets. tjenare, vara förvissad, att denna en förändring i öfvertygelse är sann och uppriktig ? Den sjukes anletsdrag, som fingo ett mildt uttryck då han tillkännagaf sin förändrade uppfattning af sakramentets betydelse, återtogo, vid den fråga jag gjorde, sin stränghet, som ökades af den ytterliga blekhet, hvilken betäckte hans ansigte. Med större kraft, än jag kunnat ana, vände han sig till mig och, med många afbrott, derunder han hemtade styrka till fortsättningen, yttrade han ungefär följande: medelst en motfråga önskade jag väl få veta, huruledes herr pastorn kan tillåta sig betvifla uppriktigheten af min förklaring? Har väl ordets tjenare, rörande tro och öfvertygelse, någonting annat att rätta sig efter, än den persons bekännelse, som söker hans andliga bistånd? Och om ordets tjenare skulle på denna bekännelse blifva -bedragen, drabbar väl följden häraf sonom, eller den, som bedrager? Eller ikläder sig ordets tjenare något personligt ansvar för gagnet eller skadan af den heliga aktens begående, hvilken bandlings påföljd, så vidt jäg vet, han endast förklarar blifva helt och hållet beroende af nattvardsgästens tro och själsförfattning? Eller har min vandel i yttre måtto varit sådan, att herr pastorn deraf kan hemta skälig anledning att betvifla, att jag icke förmår 2 den heliga ten till uppbyggelse, tröst och själaro? Jag ; ;rklarar härmedelst, att jag uppfattar sakramentets betydelse på samma sätt som kyrkan, och jag förklarar derjemte,jattj jagjälängtar