Aftonbladet – 13 augusti 1858, sida 3

tens reis, — en gubbe med långt hvitt skägg och. grön turban, med hvarje åder spänd på sina knotiga, magra men senfulla händer och armar, samt de skarpa ögonen qvickt aktgifvande på hvarje hvirfvel, hvarje sten och klippa i vår väg — stod på vårt akterdäck och ledde vår väg uppåt genom sina kommandorop, hvilka öfver vindens och forsarnes dån, blandadt med ropen från våra dragomän på land, framträngde till dessa och till de två högresta, bronsfärgade gestalter, som med kraftiga armar: grepo om roderstången. Emsek, Eleessah I ropar reisen, och Emsek! Eleessah ! svaras i hundrafaldig korus från hela massan af nubier på land, och dessa rop upprepas af ekot från de svarta hällarne rundtomkring. En stund tyckes utgången af striden mellan hundrade par armars kraft och strömmens vilda våldsamhet vara Oviss. Men högre ropar den gamle reisen, och hårdare spännas musklerna hos de flämtande arbetarne, — ännu ett par sekunders strid, ännu några Eleesak — och vår snälla Necken är ryckt undan den vredgade Nilens makt, som störtar sig skummande af harm i fallet bakom oss. Vi breda ut våra hvita segelvingar, taga våra hjelpare ombord och flyga bort mot näste katarakt. Du skulle sett vårt däck under dennz segling! Det hyste en egendomlig blandning af dels nakna, dels knapphändigt skylda bronsfärgade och svarta figurer af alla åldrar, frår gossar om 15 å 18 år till gamla gubbar, som säkert räknade sina sex eller sju årtionden Det är förunderligt hvad vi äro slafvar under konventionella åsigter! Ingen af oss fann nå. got anstötligt i dessa mer än halfnakna figurer — och hvarföre? Jo, helt enkelt derföre, att de voro af annan färg än vi. Mar kunde skämtsamt anmärka, att deras paradisiska drägt liknar till färgen våra högtidskläder. Det blott felas dessa nubier den hvit: halsduken, så vore kostymen ju alldeles commt il faut. Det passande och opassande är hos oss så ofta beroende af tillfälliga bruk. (Forts. följer.)